Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Ekonomisk pandomi Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 6 sept. 2009 Världen har drabbats av ekonomisk pandemi. Ur både ett svenskt och internationellt perspektiv har jag i flera böcker försökt reda ut orsakerna, eftersom den ekonomiska sjukan – har spridit sig till allt fler länder – och hotar nu grundvalarna till den fortsatta ekonomiska tillväxten för världens länder. Bokens titel: En annorlunda historia Orsaken går att finna i att politikerna struntar i att skapa bättre förutsättningar för hur de inhemska företagen skall kunna utvecklas och överleva, bankernas extrema risknivå, slappa regler som inte följs av bankerna och deras inkompetens blandat med nästintill kriminella handlingar mot bankkunderna. Upprinnelsen till den senaste bankkrisen var utlåningen på den amerikanska bostadsmarknaden och de stora lånen till hushållen som inte borde fått några lån. I Sverige fortsätter Riksbanken i september 2009, att hålla styrräntan ner på rekordlåga 0,25 procent. Den extremt låga räntenivån i många länder är bara ett av tecknen på en djup och allvarlig kris i den internationella ekonomin. Den svenska Riksbanken fortsätter att låna ut 100 miljarder kronor till storbankerna till mycket låg ränta – styrräntan plus 0,15 procentenheter för att hålla de svenska storbankerna under armarna. Hur dåligt svenska folkets ekonomi har utvecklats sedan 70-talet, ger Anders Edwardsson i boken: ”En annorlunda historia” (Timbro 2009) flera bra exempel på. Han gissar att många svenskar fortfarande tror att de fortfarande bor i ett av världens rikaste länder, trots att Sverige numera ligger på runt 15:onde plats i BNP- per capita- modellerna. Medelsvensson har bara en nettoförmögenhet som är mindre än en sjättedel av italienarens, mindre än en fjärdedel av engelsmännens och mindre än hälften av finländarens. Sverige har med andra ord halkat efter. I decennier. Men trots att informationen om detta har funnits hela tiden så har budskapet inte velat sjunka in. Vad som skett i vårt land är att ”statsnyttan” överordnats den kommersiella framtiden för landets utvecklingsbara företag. Staten har ensidigt satsat på bankerna och storföretagen men glömt bort att man också måste skapa rätt förutsättningar så att de små och medelstora företagen så de kan utvecklas vidare. Under de många åren av socialistiskt vanstyre verkar makthavarna ha glömt bort liberalismen som blev 1800-talets ideologi. Det var ju de liberala idéerna som gjorde att Sverige blev ett bättre land att bo och leva i, skriver Anders Edwardsson sin bok: ”En annorlunda historia”. Det var med början omkring 1870 som Sverige inledde en internationellt sett unik tillväxtperiod i svensk ekonomi som – med några tvära avbrott – skulle vara i hundra år och på rekordtid omvandla Sverige från U-land till I-land. Det som skulle göra den svenska utvecklingen unik var dels att staten länge bara spelade en högst begränsad roll i den ekonomiska utvecklingen, dels att tillväxten länge i ovanligt hög grad kunde bygga på både inhemsk och utländsk efterfrågan. Förbättringarna skapade också en ny framstegsvänlig mentalitet som gjorde att näringslivet länge skulle gynnas ett samhällsklimat som tillät företagen att utvecklas utan några alltför tunga ekonomiska belastningar. De många pålagor som drabbade företagen inleddes 1960 med den allmänna tjänstepensionen som byggde på en enorm överföring av skattemedel mellan generationerna. Förutom tvånget – att ställa sig utanför skulle det i praktiken bli olagligt då medlen för pensionsavgifterna skulle samlas in av staten via en nyhet kallad arbetsgivaravgift som drabbade företagen hårt. Det innebar att människor inte längre skulle avsätta pengar till sig själva, utan till dem som redan gått i pension; alltså en form av gigantiskt kedjebrev. ATP förutsatte därför ständigt hög tillväxt, låg arbetslöshet och en jämn befolkningsutveckling. Om bara någon av dessa förutsättningar fallerade skulle staten få skjuta till mellanskillnaden, vilket även under mindre gynnsamma tider kunde handla om jättebelopp. Efter två bankkriser och den förre statsministern Göran Perssons beslag av en stor del av pensionärernas pengar – som han lovat att betala – står nu ATP-systemet inför sin kollaps. Tidigare var det svenska välfärdssystemet relativt billigt och det svenska skattesystemet hade legat i nivå med eller periodvis under andra utvecklade länder (inklusive USA) Det låg också så sent som 1965 fortfarande runt 35 procent, men skulle sedan snabbt börja stiga mot tidigare helt otänkbara nivåer. ATP-systemets införande 1960 har nämligen blivit en vattendelare, skriver Edwardsson. Det var i för sig inte speciellt dyrt när det infördes. Enorma framtida kostnader som företagen tvingas betala i form av arbetsgivareavgifter låg dock inbyggda i själva systemet. Det skulle slutgiltigt förvrida den allmänna synen på välfärdsstatens utgifter, bort från grundtrygghet och bidrag som tillfällig nödhjälp, till inkomstgaranti och bidrag och andra stöd som en form av medborgerlig rättighet. Den ekonomiska friheten i Sverige har ersatts med tvång. Efter alla år av socialistiskt vanstyre har man lämnat den liberala tolkningen som betonar vikten av individens möjligheter att kunna tillfredsställa sin egen potential genom egna initiativ och företagande. I dagens Sverige har det blivit byråkratiskt krångligt att driva företag. För det svenska näringslivet har efterkrigstiden inneburit stadigt minskad rörelsefrihet. Lagar, regleringar och andra pålagor har kraftigt minskat incitamenten både för att starta eget och – framför allt – för mindre företag att växa och expandera. Dessutom har näringsklimatet försämrats av ett växande antal offentliga monopol. Bland annat förstatligandet mot slutet av 1960-talet landets apotek och i praktiken nästan all sjukvård. De enda riktiga vinnarna på efterkrigstidens näringspolitik har därför förutom den kooperativa jordbruksindustrin och ”rörelsen” närstående bostadsbolag som Riksbyggen och HSB, blivit de redan etablerade bankerna och storföretagen. Samhällsomvandlingen i både Sverige och andra länder har sedan 1960-talet med stigande jämlikhets – och andra ambitioner kostat allt större summor. Till en början har dessa till stor del kunnat täckas med hjälp av indirekta skatter. I samband med införandet av ATP i Sverige 1960 hade till exempel både omsättningsskatt (oms, senare moms) och arbetsgivaravgifter införts. När de infördes låg de bara på någon enstaka procent och syntes inte heller direkt i lönekuvertet, varför de inte genererade alltför höga protester. Både dessa skatter hade dock omgående fått börja höjas och skulle redan på 1970-talet nå upp emot dagens nivåer på cirka 25 respektive drygt 30 procent. I vårt land borde de ekonomiska varningssignalerna börjat blinka redan i slutet av 1960-talet. Men självtilliten hölls uppe tack vare de senaste årens frampiskade tillväxt i de traditionella storföretagen – som då lyckades pressa in Sverige i BNP-tabellerna som världens tredje rikaste land. Men efter två bankkriser – när de flesta storföretagen har sålts till utlandet och företagande minskar alarmerande snabbt – är Sverige nu på väg brant utför. Vad svenska politiker behöver lära sig är att kapitalismen inte bara är det ekonomiskt mest effektiva utan också det moraliskt enda riktiga samhällssystemet. Statens uppgifter därför borde begränsas till domstolar, polis och militär och till att skydda företagsamheten i landet. Men att politikerna vill lära sig av sina egna stora misstag är svårt att se. Det svenska samhället blivit alltmer politiskt reglerat samtidigt som företagsamheten stadigt minskar i landet. Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |