[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Världens springnota
Författare: Stefan de Vylder
Förlag: Ordfront förlag & Forum Syd, 2009

Vad det var som hände, när världsekonomin havererade hösten 2008, har Stefan de Vylder skrivet en mycket bra, förklarande och sammanfattande bok: Världens springnota ( Ordfront förlag & Forum Syd, 2009) om vad som händer i olika länder när det uppstår ekonomiska kriser. Stefan de Wylder är nationalekonom och författare till en rad artiklar och böcker som även rönt stor uppmärksamhet internationellt.

Världens springnota är en bok som både förklarar hur bankkriser påverkar den globala ekonomin och som vänder på perspektiven och låter oss se världsekonomin underifrån. Ostasiens fattiga kvinnor, arbetare i Mexiko och svenska bilarbetare som aldrig ägde några aktier i Lehman Brothers eller ompaketerade reptilfonder, med amerikanska bostadslån i botten.

Boken handlar också vad som hände i Sverige under denna och den förra bankkrisen. Hur vårt utgångsläge var när den globala bankkrisen bröt ut i USA 2007. Det var i många avseenden avundsvärt, skriver Vylder. Men likväl drabbades Sverige med full kraft, inte minst till följd av vårt stora exportberoende och några av våra storbankers vårdslösa affärer i Baltikum. Han frågar sig vilka är och blir de ekonomiska och sociala konsekvenserna av denna kris, jämfört med vår egen hemmagjorda bankkris 1987 – 1993 ?

Det är lätt att konstatera att världsekonomin lider av en räcka systemfel som, i kombination med politiska galenskaper och bankernas vårdslöshet, har banat vägen för dagens elände. Vi ska i Sveriges fall, när det gäller den förra svenska bankkrisen, i alla fall vara tacksamma för att valutaspekulanterna hösten 1992 i slutet av krisen till slut lyckades besegra de halsstarriga politikerna, som i det längsta – och till svindlande kostnader – försökte försvara den övervärderade svenska kronan. Hade politikerna den gången lyckats i sitt uppsåt hade den förra krisen blivit ännu djupare och mer långvarig än den blev.

Försvaret av den svenska kronan var från början dömt att misslyckas. Trots rader av krispaket, omfattande och dyrbara stödköp av kronan, räntehöjningar – som kulminerade i Bengt Dennis beryktade höjning av styrräntan till 500 procent kort före kollapsen – blev det omöjligt att försvara den fasta växelkursen.

Sverige läckte som ett såll. Hela valutareserven försvann under okontrollerade former. Den 19 november 1992 släpptes kronkursen fri att flyta, det vill säga sjunka. På kort tid tappade kronan 20 – 30 procent av sitt värde gentemot de större valutorna.

Den baltiska krisen som vi nu upplever som orsakats av några av de svenska bankerna är ett annat exempel på hur försök att försvara en fast växelkurs kan förvärra krisen. Den flytande svenska kronan – som först sjönk snarare än flöt – räddade Sverige undan ett ännu värre öde under den förra krisen.

När Argentina i slutet av 2001 – många år för sent – tvingades släppa den fasta växelkursen gentemot dollarn sjönk peson först som en sten. Från att ha varit värd lika mycket som en dollar var efter ett halvår värd mindre än en tredjedels dollar.

När peson släpptes fri inleddes en anmärkningsvärd snabb ekonomisk återhämtning. Den flyttande växelkursen gjorde att Argentina på kort tid (precis som i Sverige under den förra bankkrisen) återvann sin förlorade konkurrenskraft och åren 2003 – 2007 blev den ekonomiska tillväxten sensationellt hög, inte minst tack vare de stigande exportpriserna.

Men kostnaden för krisen i Argentina (precis som i Sverige under den förra krisen) – i form av uteblivna investeringar, företagsnedläggelser, utbildade människor som lämnat landet, avbrutna skolgångar, social misär, omfattande kriminalitet mm – blev ofantligt höga.

I dag tycks alla vara överens om att Baselreglernas kapitaltäckningskrav för bankerna varit

för generösa skriver Vylder. Den nuvarande bankkrisen visar bland annat detta. Men om man höjer kraven i dag mitt under en lågkonjunktur, kan det tvinga de svenska bankerna att säga upp lån för skötsamma företag (som man gjorde i Sverige under den förra bankkrisen) vilket skulle förvärra krisen.

Något liknande kan sägas om fastighetsmarknaden. I land efter land – även i Sverige, där det statliga företaget SBAB var trendsättare – bidrog minskade krav på egeninsats och lägre räntor på s k topplån till att göda bostadsbubblorna.

Men det kanske allra viktigaste, anser Stefan de Vylder, för att minska riskerna för kommande bankkriser är att minska den finansiella sektorns storlek. Och dess makt över den reala ekonomin, och därmed över våra politiker och kanske även över våra sinnen. Han anser också att Alan Grennspans fixa idé om att marknaden, inte myndigheterna, är bäst på att klara av att hantera bubblor, borde vara historia vid det här laget.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen