[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bank – och finansvärlden har valt att vara icke-transparant. Varje kugge bidrar med sin del, sina skalbolag, sina korrespondentbanker, sina spekulationsprodukter, och sin svarta låda – allt i största hemlighet – skriver Eva Joly i sin senaste bok: Vardagshjältar (SNS förlag, 2010)

Bokens titel: Vardagshjältar
Författare: Eva Joly i samarbete med Maria Malagardis
Förord: Ingmarie Froman
Översättning: Nadja Leijonhufvud
Förlag: SNS Förlag, 2010

Eva Joly har varit rådgivare åt den norska regeringen, i kampen mot korruption. Hon har också en viktig roll i utredningen efter bankkraschen på Island, och företräder nu det franska miljöpartiet Europé Écologie i Europaparlamentet.

Hon har också varit undersökningsdomare i Paris, där hon granskade oljebolaget Elf för dess internationella affärer, där det förekom bestickning och mutor i stor skala. De skyldiga blev till slut ställda till svars och fällda i domstol. I denna omfattande utredning hade hon en stab på närmare hundra personer. Hennes arbetsinsats kunde ha kostat henne livet.

Under utredningen mot Elf utsattes hon för flera förtalskampanjer. Hon skuggades, hennes telefoner avlyssnades och det skedde flera inbrott på hennes kontor. Utsatt för mordhot tvingades Joly att under flera år leva med skydd av livvakter. Hennes historia har redan filmatiserats av Claude Chabroll, med Isabelle Huppert i huvudrollen, och dramatiserats i form av film.

Denna modiga kvinna, träffade jag den 8 oktober 2010 på inbjudan av SNS finanspanel, när hon höll föredrag om den isländska bankbubblan, som har kallats historiens mest omfattande brottsutredning. Eva Joly är utsedd att vara rådgivare till den specialåklagare för att utreda den grova brottslighet som låg bakom Islands bankbubbla.

Vad Eva Joly nu skall utreda är misstankar om politisk korruption, marknadsmissbruk och rena bedrägerier som är kopplade till den isländska bankhärvan. Vad hon framför allt reagerar på är den straffrihet som existerar när det gäller den politiska korruptionen och mot det kortsiktiga tänkandet som leder till att hela länders framtid säljs ut, mot snabba pengar.

Den senaste bankkrisen som inleddes i USA 2007, slet upp en stor reva i den fatalistiska konsensus som länge har fått oss att tro – att var och en i själva verket mer eller mindre förtjänar sin lott – eftersom det inte finns något bättre system än de ekonomiska lagarna för att reglera samhället.

Först nu har man börjat upptäcka att vissa bankdirektörer beter sig som riktiga maffiatyper. Liksom maktfullkomliga politiker – döljer de sin skadliga verksamhet i enklaver – där man kan gå fri från lagar och tricksa med räkenskaperna och ostraffat gömma undan kolossala förmögenheter i skatteparadisen.

Det är i Afrika som man kan se den mest förödande kopplingen mellan korruption och utveckling, skriver hon. De poliser som utreder denna korruption har gjort överraskande upptäckter. Till exempel en check på 300.000 euro, debiterad Gabons statskassa, för vilken president Omar Bongos fru hade kunnat köpa en bil, naturligtvis för ytterst personligt bruk.

Omar Bongo, som då han avled hade varit president, i över fyrtio år i ett land där 40 procent av befolkningen lever under fattigdomströskeln, var alltså den lycklige innehavaren av 66 bankkonton och 39 fastigheter, bara i Frankrike.

Han hade bland annat – i Paris – 3 lägenheter på Avenue Foch och en privatvilla på 2.000 kvadratmeter på Rue de la Baume i åttonde arrondissementet, inköpt ”orenoverad” för nästa 19 miljoner euro i juni 2007. Och en privat bilpark till ett värde på cirka en miljon euro.

Eva Joly reagerar också mot maffian som rovdjur – förankrade i vardagslivet – men som skövlar det gemensamma kulturarvet. Genom att till exempel på falska premisser lyckats tillskansa sig avfallshanteringen i Neapelregionen, har Camorran som den napolitanska maffian kallas, tagit hela befolkningen i den region dom verkar som gisslan.

I sin bok berättar Joly om ”Eldslandet” som benämning på området norr om Neapel i Italien, mellan Qualiano-Villa-ricca Guiliano. Namnet kommer sig av den ständiga röken från avfallet som bränns där olovligt. De som bor i denna dödens triangel, tvingas andas lungorna fulla med dioxin och många dör en förtidig död.

Namnen på alla offshorekontona i skatteparadisen visar prov på stor kreativitet och avsiktlig svart humor, skriver hon. Verkställande direktören för ett skoföretag hade till exempel ett konto som hette Pegasus. En biskop hade öppnat ett konto kallat Bishop.

Denna korruption och ekonomiska brottlighet är entreprenörernas antiteser. De cementerar avkastningen och fördärvar länderna inifrån. De som förfaller till dessa grova brott är ute efter snabba pengar, men ger också upp den tyngande friheten till förmån för illegala nätverk, hemlighetsmakeri och brist på insyn – sådant som känns lättare att bära – om det personliga ansvaret tillåts vara urvattnat för ledande finansmän, makthavare och politiker.

Vem har väl lust att leva på den napolitanska landsbygden mellan två avfallshögar ? Vem kan rättfärdiga de afrikanska presidenternas olagligt förvärvade tillgångar ? Hur kan man fortsätta acceptera att en regering med ett enda pennstreck sopar undan känsliga utredningar som utredningen omkring den stora mutskandalen i British Aerospace  i Storbritannien. Och varför vill ledande politiker i Frankrike avskaffa undersökningsdomarna (och därmed rättsväsendets oberoende i Frankrike ?

Det är viktiga frågor som kräver ordentliga svar. Vad jag själv undrar i mina böcker är varför ingen svensk bank ställts till svars för den förra ”hemmagjorda” svenska bankkrisen 1987 – 1993, när 60.000 skötsamma företagare försvann och 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Och varför ingen bank åtalats för de svenska bankernas ekonomiska vårdslöshet i Baltikum, under denna globala bankkris ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen