[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

För att bli extremt lönsam måste en bank ta extremt höga risker. Totalt ökade de svenska bankerna, sin utlåning från 1986 och framåt med 70 procent av BNP, till cirka 140 procent av BNP. Det var genom denna farliga ekonomiska strategi, som den svenska bankkrisen – inleddes redan 1987 och slutade först 1993 – vilket fortfarande inte många banker och analytiker förstått de ekonomiska konsekvenserna av.

Bokens titel: Fritt fall. Spelet om Swedbank
Författare: Birgitta Forsberg
Förlag: Ekerlids Förlag, 2010

Det hela slutade självfallet med den största bankkris som lilla Sverige någonsin har upplevt. Krisen raderade ut 60.000 skötsamma svenska företag och gjorde att 400.000 människor blev permanent arbetslösa. Regeringen räddade storbankerna. Allmänheten och företagen fick vara med och betala. Regeringen Bildt och Bankminister Bo Lundgren som bankminister struntade i vad som hände med de drabbade företagen

Denna förra svenska krisen kan jämföras med vad Island nu går igenom. Islands ekonomiska krasch orsakades av de isländska bankerna, vars rättsliga efterspel fortfarande pågår. Under den förra bankkrisen i Sverige, var det Gota Bank, Nordbanken SEB och Första Sparbanken som var mest illa ute. Handelsbanken klarade sig relativt oskadd, även om även den banken också gick med stora förluster.

Första Sparbanken, som efter fiaskot under den förra krisen bytt namn till Swedbank, och hunnit byta både VD och styrelseordförande några gånger glömde snabbt bort vad som hade hänt och gjorde om samma misstag på nytt. Samtidigt som den globala bankkrisen inleddes 2007 var redan Swedbank på fallrepet genom samma oförsiktiga politik som man tillämpat under den förra krisen.

Den som på ett utomordentligt analytiskt och detaljrikt sätt har dokumenterat dessa händelser om Swedbanks väg mot avgrunden under denna globala kris (2007 – ?) är Birgitta Forsberg i sin nyutkomna bok:Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag, 2010). Forsberg har lång erfarenhet av ekonomijournalistik efter ha arbetat på Dow Jones, Reuters, Veckans Affärer och i USA på San Fransisco Chronicle.

Sedan 2006 jobbar hon på tidningen Affärsvärlden främst med grävande reportage. Året 2005 utsåg Sveriges tidskrifter henne till Årets Journalist.

Swedbank började bädda för sin egen kris redan 2003. Det var när Swedbanks vidlyftiga ordförande Carl Eric Stålberg tillsammans med styrelsen hade bestämt sig för hur mycket kapital Swedbank behövde och sedan räknat baklänges på hur det skulle förändra bankens mål. Banken skulle köpa tillbaka aktier för att få ner sitt kapital – i stället för att skydda spararnas pengar.

Återköpen ledde enligt Birgitta Forsberg till att avkastningsmålet kunde höjas. Om banken minskade sitt eget kapital, som Första Sparbanken, Gota Bank, Nordbanken och SEB gjort under den förra bankkrisen var det lättare att få högre avkastning på det kvarvarande kapitalet.

Aktieägarna skulle inte gå lottlösa ur denna pengafest. Banken höjde utdelningsmålet till lägst 40 procent av resultatet, efter skatt från lägst 30 procent. Styrelsen förväntade sig därför att banken skulle vara så stinn på pengar att den kunde höja utdelningen. Vare sig Stålberg (som varit med under den förra bankkrisen) såg tydligen inget behov att ha rejält med pengar i botten för att stabilisera företaget efter den förra krisen.

Egentligen borde detta ha fått marknadsaktörerna att dra öronen åt sig, efter mina 8 böcker om vad som hände den förra ”hemmagjorda” bankkrisen och denna globala kris. En bank som skulle ha så lågt eget kapital, så hög avkastning på eget kapital och samtidigt göra av med så mycket pengar på aktieåterköp och utdelningar, var ju från början dödsdömd när konjunkturen vände och nästa bankkris står för dörren.

Men analytikerna verkade mycket nöjda, efter att andäktigt ha lyssnat på Carl Eric Stålbergs tröttsamma föredragning – hur han tänkte göra banken ännu mer lönsam som ägde rum på Swedbanks kapitalmarknadsdag på bankens huvudkontor den femte december 2003. Den här banken var verkligen lysande, tyckte dom. En riktig pengamaskin, tänkte dom, utan att någon reflekterade över konsekvenserna. Aktiekursen steg raskt 2,3 procent till 135,50. Men det skulle bli ännu bättre.

Stålberg var förtjust. Nu skulle Swedbank tävla med Handelsbanken, Nordea och SEB. Swedbank skulle inte längre vara någon ”bonnbank”, nej en riktig fin, stor internationell bank skulle det bli. En affärsbank snarare än en sparbank.

Med Swedbank i spetsen galopperade även Nordea och SEB på nytt mot avgrunden utan att någon (Finansinspektionen eller Regeringen Reinfeldt) lyfte ett finger för att stoppa bankernas vilda framfart i Baltikum innan det var för sent. Ändå har inga huvuden rullat, skriver Birgitta Forsberg. På typiskt svenskt manér sitter de flesta ansvariga kvar eller har förflyttats sidvärts.

Inte blir det hela smakligt av att flera av dessa personer känner varandra sedan den förra svenska bankkrisen. Självfallet ville de inte leta syndabockar. Nej, i landet Lagom är ingen bankman någonsin skyldig till något i finansvärlden, skriver Forsberg.

Swedbanks före detta arbetande styrelseordförande Carl Erik Stålberg och tidigare VD Jan Lidén jobbade på banken redan under den förra ”hemmagjorda” bankkrisen och borde därför ha lärt sig något om hur den svenska bankverksamhet fungerar ekonomiskt. Mats Odell var kristdemokratisk kommunikationsminister under den förra krisen. Den här gången var han dessutom finansmarknadsminister.

I stället för att med hökögon spana ut över Östersjön för att se vad Swedbank, och delstatliga Nordea, höll på med i Baltikum ägnade Odell mycket tid att göra reklam för Finansplats Stockholm, en idé om att göra Stockholm till ett stort finansiellt centrum, som landet inte förtjänar, så länge regeringen inte vidtar kraftiga åtgärder mot de banker som äventyrar hela Sveriges ekonomiska existens två gånger i rad med enorma ekonomiska konsekvenser för alla dem som drabbas.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen