I slutet av januari 2010 var Swedbank, som
första svenska bank, tvingad att införa allmänt bonusstopp. Huvudskälet
var den rekordförlust på 10,5 miljarder kronor, som borde ha redovisats
långt tidigare, men som banken till slut blev tvingad att redovisa.
Förlusterna hade uppkommit genom Swedbanks ogenomtänkta och våldsamma
satsning i Baltikum.
Bokens titel: Den nya överklassen
Författare: Bengt Ericson
Förlag: Fischer & Co, 2010
Den nye VD:n för den krisdrabbade storbanken Michael
Wolf ville fortsätta med att betala ut bonusar, men fick vika sig.
Exemplet visar enligt författaren Bengt Ericson i den nya boken: ”Den
nya överklassen” (Bokförlaget Fischer & Co, 2010) hur Sveriges
ekonomiska elit tar för sig, hur det än går för det företag de är
anställda i.
Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri (DI),
chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och
New York. År 1991 tilldelades han stora journalistpriset för sin
berättarförmåga.
Bengt Ericson reagerar våldsamt på hur redan högavlönade tjänstemän inom
banker och storföretag tar för sig, utan att egentligen göra skäl för
sina löner. När det gäller banker och finansinstitut menar han att ingen
annan svensk företagsbransch befolkas av så sällsynt snikna individer
som finansindustrin. Det avspeglar sig bland annat i den uppblåsta
löneersättning på bankernas mäkleri – och analysavdelningar. Redan före
de väl tilltagna bonustillskotten handlar det ofta om
miljonersättningar.
Här finns SEB, som i början av året hade reserverat 1,5 miljarder i
bonus. Det var mer än den förväntade vinsten för 2009. Det klena
resultatet berodde på att banken i likhet med Swedbank lånat ut långt
fler miljarder till folk i Baltikum, som tyvärr saknade förmåga att
betala tillbaka (detta besvärande faktum gjorde att SEB senare beslöt
sig för att senare dra ner bonusarna till hälften.
Här finns också Nordea, som vid samma tidpunkt hade avstått uppåt 3
miljarder i bonuspott, trots sjunkande vinst. Det tycks ha blivit en
tradition i den delstatliga bankjätten. Sedan 2006 har bonuspotten ökat
med 47 procent, medan vinsten har backat omkring 27 procent under samma
period. Nordea tillhör också en av de stora förlorarna i Baltikum..
De sanslösa ersättningarna får naturligtvis en extra dimension genom att
det var dessa tre banker, med dåvarande statliga Nordbanken i spetsen
som fick mest stöd under den förra bankkrisen 1987 – 1993. Ett massivt
stöd från företagare och staten som ingen av storbankerna har betalat
tillbaka.
Annika Falkengren som är VD på SEB har därefter profilerat sig som en av
näringslivets verkliga lönefantomer, skriver Bengt Ericson. Detta visade
hon tydligt redan under sitt första år som bankchef år 2006. Då erhöll
hon omkring 10 miljoner från banken, men deklarerade en inkomst på 13, 1
miljoner kronor. Mellanskillnaden utgjordes av vinster och optioner till
ledningen.
År 2007 trillade in hela 24,5 miljoner kronor till Falkengren. Av detta
belopp bestod 7 miljoner kronor i fast lön, 4 miljoner i rörlig lön, 1
miljon i övriga förmåner och resten åter igen, av vinster för ett
tidigare mycket omfattande bonusprogram för SEB-toppen.
Den globala bankkrisen började sprida sig redan år 2007 och kulminerade
år 2008. Innan året var över hade SEB:s aktiekurs sjunkit med mer än 60
procent på grund av SEB:s vårdslösa kreditgivning i Baltikum. Banken
befann sig åter i gungning i början av 2009 och blev tvungen att utlysa
en nyemission på 15 miljarder kronor.
Sedan fick krisbankerna bråttom att minska sina risker för att kunna
möta galopperande kreditförluster, speciellt i Baltikum. Den notan fick
ännu en gång svenska företagare vara med att betala. Enligt en
granskning av Finansinspektionen valde SEB och Swedbank under krisens
akuta skede att höja sina marginaler på utlåning i första hand till
företagskunder. Det var knappast vad regeringen hade avsett med de
massiva flöden av billiga pengar, som åter pumpades in i bankerna för
att hålla några av de svenska ”värstingbankerna” över ytan.
Vad är det då för fel bankerna gör ? Svaret som orsakade den hemmagjorda
svenska bankkrisen 1987 – 1993 och denna globala bankkrisen är
undermålig kreditgivning. Valet av kunder för storbankerna är extremt
viktigt eftersom lånet måste betalas tillbaka.
När bankledningar som tidigare betraktats som strategiska tvingas
erkänna att de inte beaktat eller missbedömt låntagarnas
återbetalningsförmåga, blir det svårt att förklara varför de erhållit
prestationsrelaterade ersättningar för den verksamhet som för de svenska
bankernas del lett fram till en ”hemmagjord” och en global bankkris,
utan att någon banktjänsteman ställts till svars för den stora skada de
orsaker både allmänheten och skötsamma företag.
Sverige har förändrats. Den utvecklingen går inte att vrida tillbaka.
Den egna industriella plattformen har redan börjat erodera. Många
affärsmässiga misstag har gjort när Sverige sålt ut sina viktigaste
industriföretag till utlandet.
Statistiken hur det har gått för Sverige är närmaste chockerande. Fler
än 2 miljoner svenskar har enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) inte
längre några finansiella tillgångar, medan knappt en miljon har ett
litet sparkapital på högst 9.000 kronor. Ytterligare en dryg miljon
har ett privat sparande i intervallet 10 -24.000 kronor. Det betyder att
4,1 miljoner svenskar, nästan halva befolkning, saknar ett reellt,
personligt skyddsnät. Det är resultatet av en mångårig och framgångsrik,
socialisering av folks löneinkomster.
Tacka för att människor grips av panik när de ser hur bankerna
profiterar på allmänheten och företag så att den allmänna ekonomin
kärvar. Den tidigare förda politiken har nämligen gjort att
genomsnittssvensken är fattigast i västvärlden, mätt i termer av egna
pengar.
De svenska oligopolbankernas vårdslösa kreditgivning och den hårda
beskattningen av svenska folket, är bekymmersam ur ett internationellt
konkurrensperspektiv. Av staten beroende medborgare, blir försiktiga
människor, som inte vågar ta några större risker. Kanske kan det
förklara varför Sverige tillhör EU:s bottenkategori, när det gäller
andelen egna företagare i befolkningen. Detta på grund av risken för att
misslyckas – och för att det kräver eget startkapital.
När bankerna själva misslyckas svarar ju staten för de generösa villkor
för bankerna, som sedan allmänheten och företagen på olika sätt får
betala till bankerna. Medan skötsamma företagare som tvingas i konkurs
av bankerna, blir skuldsatta för resten av livet, när bankerna lägger
beslag på alla tillgångar och låter kunderna behålla skulderna.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund
