Torbjörn Ohlssons debutbok: ”Girighet eller makt – spelet i bankvärlden”(FB Förlag AB, 2011 handlar om bankernas utveckling under slutet av 70-talet fram till 1991. Under hela sitt yrkesliv arbetade han i en och samma bank, med allt från egna kundkontakter till säkerhetsfrågor.

Bokens titel: Girighet eller makt – spelet i bankvärlden
Författare: Torbjörn Ohlsson
Förlag: FB Förlag AB

 Det var en period av fusioner och utlåningshysteri från de svenska bankerna – som ville växa sig större till varje pris. Det visar också både Gota Banks och Nordbankens våldsamma expansion som till slut resulterade i konkurs för hela Gota Bank och att svenska staten till slut tvingades ta över hela Nordbanken och resterna av den konkursade Gota Bank. .

Torbjörn Ohlsson visar sig ha rätt perspektiv på vad som hände under denna våldsamma fusions- och utlåningsyra från mitten av 80-talet – när bankernas kreditgivning släpptes fri – fram till krisen som till slut kulminerade i den värsta bankkris ( 1987 – 1993) som Sverige någonsin skådat.

I boken hänvisar Ohlsson också till de som forskat i ämnet företagsfusioner, till deras forskning om studier i fusionsutredningar, protokoll och årsredovisningar. Utmärkande för samtliga utredningar är att de är alltför optimistiska. Det verkar som företagsledningar tror att bara de får större makt, flera anställda så kommer även resultaten automatiskt att förbättras och marknadsandelarna att öka.

Studierna visar att det ofta blivit precis tvärtom inom servicesektorn. Företagen blir bara större, mer byråkratiska och mer okänsliga för kundernas önskemål. Det gäller även fusioner inom bankbranschen. och de amerikanska och svenska storbankerna. Studier som gjorts visar mycket tydligt att organisationen blir mer tungrodd efter en fusion. Vad den förra bankkrisen klart visar är också att de högsta cheferna blir på något konstigt sätt oåtkomliga för marknaden och isolerar sig från verkligheten.

Facit av detta storhetsvansinne ser vi i dag. Jobben ryker i banksektorn. Bara i år kommer 6.000 jobb att försvinna inom denna bransch. Nästa år fortsätter bankerna att jaga kostnader för att nå upp till lagstadgad kapitaltäckningsgrad. Nyligen berättade SEB:s VD Annika Falkengren att banken måste sänka sina kostnader med ytterligare 3 miljarder fram till 2014.

Även kontrollen av bankerna har varit dålig. Det visar hur usel kontroll Hans Löwbeer hade när han var chef för den svenska Bankinspektionen under 80-talet. Han saknade helt och hållet kompetens för att bevaka att de svenska bankerna anpassade sig till kapitaltäckningsgraden, vilket man tidigare förbundit sig att göra, och som skulle börjat gälla redan den 1 februari 1990.

Det är först i år som Bankinspektionen (som bytt namn till Finansinspektionen) har ökat vaksamheten över svenska banker. Just nu har de dagliga kontakter med de fyra svenska storbankerna. Man börjar förstå hur mycket som står på spel under denna globala finanskris och att i slutändan leder bankkriser till ökade kostnader för både företagen och staten när vi befinner oss mitt uppe i en ännu större global bankkris, som ingen ännu vet hur den kommer att sluta.

Det interna frosseriet inom den svenska bankvärlden skildrar Torbjörn Ohlsson med stor detaljrikedom och inlevelse i sin nya bok. Den är nog mindre känd för den stora allmänheten.

De stora middagarna avlöser varandra, inte minst när den Centrala Bankkommitttén bjuder in till sin årliga marknadskonferens i Stockholm. Kommitténs middagar är omtalade.

Det börjar som vanligt med en drink före maten i en av samlingslokalerna. Den här middagen middagen som beskrivs, är inget undantag från tidigare middagar; Först serveras förrätt med ostron tillsammans med en torr Chablis, halstrad gös med hummersås tillhuvudrätt tillsammans med en ekfatslagrad Chardonnay. Dessserten blir pricken över i med limemarinerade jordgubbar med mandelgrädde och en söt Sauternes.

Dessa middagar brukar alltid avslutas med ett tack till alla småsparare, för god mat och gott vin. De deltagare som årligen besökte konferenserna visste att de orden skulle komma, men de väcker alltid samma munterhet. Skrattet skulle nog fastna i halsen om bankerna satte

sig in i de stora personliga tragedier som varje ny bankkris orsakar.

I stället för att fokusera på kärnverksamheten, verkar de svenska bankerna syssla med allting annat utanför den egna sfären. Som att den lilla bank som Ohlsson skildrar, går in som huvudsponsor, när det när det gäller ansökan och genomförande av Vinter OS 1994 i Östersund. Att bli OS-bank var något, som kändes stort och viktigt inte bara för den jämtländska banken, utan både för länet och hela landet.

Torbjörn Ohlsson reagerar också hur bankerna under denna period annonserar hur lätt det var att få låna pengar, vilket gjorde att kunderna strömmade till. I flera artiklar hade den lilla banken som ville växa till sig uppmanat sina kunder: att låna mer pengar till bilen, till sommarstugan eller till ombyggnad av huset.

Det var en bild som många uppfattade som oetisk, när bankens regionchefer tillsammans med markandschefen kastade sedlar omkring sig och samtidigt uppmanade kunderna att komma in på kontoren och låna mer pengar.

När sedan bankernas bokslutsrapporter offentliggjordes visade det sig snart att resultatutvecklingen i bankerna skilde sig åt på ett sätt som de inte gjort tidigare. Några banker framförallt i Stockholm och Göteborg visade sig under slutet av 80-talet mycket sämre resultat än tidigare år. Orsaken till resultatnedgången var ökade kreditförluster.

Vad Torbjörn Ohlsson också reagerar mot är bankernas rådgivarroll, där bankerna talar sig varma för aktier som sedan snabbt faller i värde. Det gäller framförallt fastighetsaktierna som under 90-talet störtdök efter att från början varit felaktigt värderade. I ett bolag hade banken talat sig varm för aktierna i Fastab som hade en kurs som snabbt föll i värde. Betalkursen noterades först till 116 kronor.

En vecka efter börsintroduktionen av Fastab var börskursen nere i 18 kronor. Stämningen var närmast hatisk mot alla som hade pratat sig varma för att teckna aktier och hade skrivit och pratat om hur värdefulla fastigheter bolaget hade. Fastighetspriserna som hade stigit under lång tid, hade börjat sjunka och bankerna hade utan prövning fortsatt att låna ut hur mycket som helst.

Precis som under den förra bankkrisen är börskurserna numera rena berg – och dalbanan. Ena dagen kraftigt stigande för att sedan sjunka ännu mer följande dag. Allra mest svänger det på nytt för bankaktierna.

Den förra svenska bankkrisen var den största kris Sverige haft sedan Kreugerkraschen. Hur denna kris kommer att sluta för Sveriges del vet vi inte. Men det är intressant att få höra vad bankerna anställda själva tycker. Därför är Torbjörn Ohlssons bok väl värd att läsa och begrunda eftersom jag saknar sanna berättelser inifrån bankerna och jag ser därför fram mot hans nästa bok.

Mats Lönnerblad