Det turbulenta börsklimatet har skapat stora ekonomiska förluster i bankernas egen tradingverksamhet. Om hur man dolde dessa förluster i HQ Bank har Carolina Neurath skrivit en mycket förtjänstfull bok som heter: ”Den stora bankhärvan” (Norstedts förlag, 2011) som handlar om finansparets Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall.

Bokens titel: Den stora bankhärvan
Författare: Carolina Neurath
Förlag: Norstedts förlag, 2011

Men det är inte bara under denna globala bankkris som de svenska bankerna döljer sina förluster. Det skedde även under den förra stora bankkrisen (1987 – 1993) då de svenska krisbankerna uppvärderade sin utlåning till den svenska fastighetsmarknaden och inte brydde sig om att redovisa sina förluster förrän de själva var på fallrepet – och under denna globala bankkris – som också drabbade Baltikum, ( 2007 – ) då flera av de svenska bankerna var minst lika vårdslösa i sin utlåning i Baltikum.

I dag borde det därför finnas en viss självinsikt hos de svenska bankerna och den svenska journalistkåren som före den förra krisen behandlade bankerna med silkesvantar, innan den stora smällen slog till, och slog ut både Första Sparbanken, Gota Bank och Nordbanken.

När det gäller HQ:s miserabla tradingverksamhet borde alla varningslampor lyst redan när styrelsemedlemmen Catharina Lagerstam kallats till HQ i maj 2010 – på uppmaning av Mats Qviberg – för att gå igenom bankens problemtyngda tradingportfölj. Hon såg snabbt att något var fel. Skillnaden mellan teoretiskt värde, som bolaget själv uppgav att ett visst värdepapper var värt, och marknadsvärde hade under en lång tid varit oroväckande stort.

Under diskussionen kring tradingen tog Catharina Lagerstam ton och framförde sina åsikter. Hon förklarade i detalj vad hennes granskning av tradingportföljen kommit fram till. Enligt de beräkningar hon gjort var tradingportföljen övervärderad med 850 miljoner kronor. Det innebar att HQ:s resultat som tidigare redovisats under lång tid varit helt felaktigt.

Styrelsen borde ha förstått att det naturligtvis är något som inte stämmer om bankens egen värdering under lång tid skiljer sig rejält från marknadsvärdet. Stora minussiffror är vanligt förekommande orsak till att diverse tekniker används för att snygga till resultatet i de flesta bankers tradinghandel.

Tradingskandalen i HQ statuerar ett skolboksexempel på ett av de inbyggda problemen i hela bankväsendet, skriver Carolina Neurath. Spekulativa handlare tar för höga risker, vilka i praktiken är smärtfria för dem själva. Går det bra kan det bli enorma vinster som genererar höga bonusar. Går det åt pipan däremot, ja då är det aktieägarna och i värsta fall hela bolaget som får ta smällen.

När det gäller att upplysa aktieägarna angående bolagets tradingverksamhet uppvisade HQ stora brister. Officiellt ansåg bankens styrelse att man riskerade att förlora högst 33 miljoner kronor på ett år. Men internt – vilket inte kom fram – beslutade samma styrelse att man var villig att förlora 140 miljoner, per dygn. På HQ: s tradingavdelning utvecklades verksamheten till en närmast renodlad kasinoverksamhet, som inte ifrågasattes så länge den genererade pengar och inte heller stoppades när förlusterna var ett faktum.

Mats Qviberg var öppen när det gällde att dölja bankens stora tradingförluster. Han menade att ”en bankir håller korten nära kroppen” Det vill säga att en bankman visar inte sina dåliga kort. Vilka konsekvenser detta får för allmänheten och företagen har jag själv redan skrivit 8 böcker om med början 2003, när jag skrev min första ekonomibok: ”Från bankkris till börskris”.

Vad som är allvarligast när det gäller tradingverksamheten i HQ:s styrelse – trots medvetenheten om de tunga tradingproblemen banken drogs med – beslutade styrelsen att ge aktieutdelning till ägarna. 6 kronor per aktie, 167 miljoner skulle ut till ägarna, till stor glädje för HQ:s största ägare, däribland ordförande Mats Qviberg med familj och investmentbolaget Öresund med ordförande Sven Hagströmer. Denna generositet skall jämföras med den ännu större givmildheten hos Gota Bank och Nordbanken som delade ut rena fantasibelopp till sina aktieägare – trots att dessa banker egentligen inte borde dela ut några pengar alls – redan under inledningen av den förra stora bankkrisen 1987 – 1993.

Dagen efter detta guldregn i HQ noterades ett värde i tradingportföljen, skriver Carolina Neurath, på minus 785.000 kronor. Samtidigt uppgick den latenta förlusten, det vill säga skillnaden mellan marknadsvärde och teoretiskt värde, till hela 600 miljoner kronor. Det redovisade värdet på portföljen var alltså 600 miljoner högre än vid en ren marknadsvärdering. En alarmerande summa, samtidigt som bolaget precis hade beslutat skeppa ut 167 miljoner kronor.

Ingen i styrelsen tycks ha ställt sig frågan: Är det rimligt att vi delar ut pengar till ägarna, samtidigt som vi har sådana svåra problem med tradingsverksamheten ?

Inte heller reagerade någon när HQ:s storägare Sven Hagströmer plundrade HQ på dess viktigaste tillgång. Var hans köp av HQ:s fonder en insats av välgörenhet ?

Sven Hagströmer driver igenom affären där han får köpa HQ:s dotterbolag HQ:s fonder för 850 miljoner kronor. Hans bolag Öresund skall då enligt uppgift kvitta sina egna osäkra lån med tillgången i HQ fonder. Värt att notera är att 700 miljoner kronor är exakt den summa som HQ:s kapital enligt pressmeddelandet sades stärkas med i och med i och med fondaffären.

Öresund plundrade systematiskt HQ bolagets viktigaste tillgång i syfte att berika Öresund, menar advokaten Christer Sandberg som företräder en av de största aktieägarna i HQ.

Med facit i hand vet vi hur stor slutnotan blev för HQ:s urspårade tradingkalas. Förlusten blev hisnande 1,2 miljarder kronor. Trots denna enorma förlust som drabbat HQ:s aktieägare hade 29 miljoner kronor i bonus satts av till de anställda under årets första halvår.

Om banken hade stresstestat sin tradingportfölj och avsatt tillräckligt kapital för riskerna hade banken varit underkapitaliserad, vilket en bank aldrig får vara anser numer Finansinspektionen, som till skillnad mot tidigare bankriser anser att en bank måste ha en stipulerad kapitaltäckningsgrad, vilket man under tidigare bankkriser fullständigt struntat i.

Som nybliven journalist på Svenska Dagbladet har Carolina Neurath visat stort mod genom att vågat sticka ut näsan i ett tabubelagt ämne där de flesta journalister varit tysta. Hon har pekat ut vilka som är skyldiga till krisen i HQ. Det har jag själv gjort – när de gäller vilka som är skyldiga till den förra bankkrisen 1987 – 1993 – utan att inte ens någon förundersökning inletts mot de som är skyldiga till Sveriges ”hittills” genom tidernas största bankkris.

Mats Lönnerblad