Visst smakade vinet gott, men jag förstod aldrig att uppskatta den stora prisskillnaden. Samma sak gäller nog Tomas Tranströmers finstämda poesi – som jag aldrig lyckats tränga igenom. Det beror nog på mig själv. Mina smaknerver för poesi är inte tillräckligt utvecklade.

När jag läser eller lyssnar till skönlitteratur och poesi, är jag säkert alldeles för otålig och har alldeles för bråttom. När det gäller svenska poeter är mina favoriter fortfarande Nils Ferlin –

som Sven Bertil Taube tolkar på ett utmärkt sätt – och Gustaf Fröding, vars poesi omedelbart griper tag i mig på flera olika plan. Jag lyssnar gärna, om och om igen, på Frödings tonsatta dikter framförda av Herr T och hans Spelmän.

Av 1900-talets engelskspråkiga poeter föredrar jag att läsa och lyssna till Leonard Cohens tonsatta dikter, framförda av Cohen själv. På samma sätt som jag älskar att lyssna på Jean Ferrats och Leo Ferrés tolkningar av Louis Aragons tonsatta kärleksdikter.

Federico Carcia Lorcas fantastiska dikter avnjuter jag helst i engelsk översättning, men även på svenska som i Lorcas ”Sviter” i Marika Gedins tolkning (Themis förlag,2002) Garcia Lorca var en mångsidig och nydanande författare med stort politiskt engagemang som han samtidigt förnekar: ”jag kommer aldrig att ge mig in i politiken. Revolutionär är jag, för sanna poeter är revolutionärer. Inte sant ? Men politiker – aldrig !”

.Att spendera sitt liv som poet, med att intellektualisera känslor, och i sin poesi se som sin huvuduppgift att kämpa mot ekonomiskt och politiskt förtryck, kan inte vara någon lätt uppgift.

Som när Pablo Neruda i Canto General, hans stora och glänsande diktverk (i svensk tolkning av Åsa Österman, Cavefors förlag, 1970) vill rädda mänskligheten undan det onda – själv tar politiskt ställning – utan att riktigt förstå hur grymma och hänsynslösa despoter som Lenin och Stalin i själva verket hela tiden har manipulerat verkligheten för sina egna egoistiska syften.

Canto General har också tonsatts av Mikis Theodorakis. Vad Pablo Neruda vänder sig mot är erövrarna som förslavar befolkningen och lägger beslag på alla tillgångarna. På vilket sätt –

och med vilka metoder – han vill förändra samhället går inte att ta miste på, när man läser hans politiska manifest: Canto General

Åt den rike det goda bordet.

Soporna åt de fattiga.

Pengarna åt de rika.

Åt de fattiga arbetet.

För de rika det stora huset.

Kyffet åt de fattiga.

Privilegiet åt den stora tjuven.

Fängelset åt den som stjäl ett bröd.

Paris, Paris åt småherrarna.

Den fattige till gruvan, till öknen.

Eller som i avslutningen av sitt diktmanifest: Canto General

Denna bok slutar här. Den har fötts

ur vreden som en glöd, som vidderna

av brinnande skogar, och jag önskar

att den fortsätter som ett rött träd

spridande sina ljusa brännsår

Men du fann inte endast vrede

i dessa grenar: dess rötter sökte inte

bara smärta utan också styrka,

och styrka är jag av tänkande sten

glädje av samlande händer.

Äntligen är jag fri inom människorna.

Pablo Neruda var en av de största och mest inflytelserika poeterna under hela 1900-talet. År 1971 erhöll Neruda Nobelpriset i litteratur. Neruda har använt sig av en mängd olika stilar alltifrån erotiska kärleksdikter till öppet politiska manifest som i Canto General

Ryktet säger att Tranströmers poesi har vunnit svenskarnas hjärtan. Men upplagorna av hans diktsamlingar, talar ett annat språk. Tomas Tranströmer har däremot vunnit majoriteten av den svenska krititikerkårens samlade uppmärksamhet och uppskattning.

Tranströmer är översatt till 60 språk. Nobelpriset fick han med motiveringen: ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till det verkliga”. Hans betydelse som poet och som poetisk inspiratör kan inte överskattas anser den svenska kritikerkåren, som länge velat ge honom Nobelpriset.

Tomas Tranströmers bilder är för det perfekta, balanserade och utan svindel är en slentrianuppfattning, anser Eva Ström som är poet och kritiker. Ofta är det tvärtom hävdar hon och anser – att vad han skapar i sina dikter är ett brott mot metaforernas underförstådda strukturer och överenskommelser.

Vad är det då som kritikerna tycker är så fantastiskt med Tranströmers diktning ? Eva Ström väljer en dikt från ”Den halvfärdiga himlen”, 1962 där hon anser att ”allting är som lyckligt upp och nervänt så hemlighetsfullt, så glasklart” i denna dikt:.

Modlösheten avbryter sitt lopp.

Ångesten avbryter sitt lopp.

Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,

även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,

våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.

Vi går i solen hundratals.

Var människa en halvöppen dörr

som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.

Kritikern och poeten Magnus William-Olsson favoritdikt Alkaiskt från Tranströmers diktsamling: “För levande och döda”, 1989. Han uppmanar oss ”att läsa dikten högt för att känna fraseringen och pauserna.”

I dikten Alkaiskt finns allting som Olsson älskar i Tranströmers poesi. Inte bilderna, utan hur bilderna levereras. Han menar att läsa Alkaiskt högt gör vilken trut som helst gudomlig.

ALKAISKT

En skog i maj. Här spökar hela mitt liv:

det osynliga flyttlasset. Fågelsång.

I tysta gölar mygglarvernas

ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.

Kall bris från havet, isdraken slickar mig

I nacken medan solen gassar.

Flyttlasset brinner med svala lågor.

Kanske är det med poesi som med musiken. Viss musik kan lämna oss fullständigt oberörda.

Som när jag nyligen lyssnade på Hugo Alféns ( 1872 – 1927) En skärgårdssägen op 20 (1872 – 1927) . Alfven förklarar ”att denna musikaliska naturskildring är här en synonym med den mänskliga affekten”.

Samma konsertkväll på Berwaldhallen i Stockholm avslutades med: Sergej Rachmaninovs

(1873 – 1943) Symfoni nr 2 e-moll op 27. som kom till i Dresden , dit Rachmaninov flyttat 1906 på grund av den skakiga politiska situationen i Ryssland. Framförandet av denna underbara, i sina stämningar så genomryska symfoni var en fantastisk upplevelse att lyssna på.

Vad är det då som avgör vårt poesival ? Människans frågor om vadan och varthän ? Eller helt enkelt poesi – som en ständig kamp mot avhumanisering ? Frågorna om poesins nytta är nödvändig för förståelsen. Det gäller både teman om kärleken och de sociala orättvisorna.

En sak är i alla fall klar: poesin är nödvändig för att vi skall kunna tänka oss en värdig framtid.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen