[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

För att åter närma sig Gud bestämmer sig Paulo Coelho för att börja om från början: resa, uppleva och på nytt sätt sätta sig i förbindelse med folk och med världen. Mellan mars och juli 2006 reste han därför genom tre kontinenter, Europa, Afrika och Asien. Han gjorde inte resan för att finna svaret vad som saknades i hans liv, utan för att på nytt bli herre över sitt eget universum.

Bokens titel: Alef
Författare: Paulo Coelho
Översättning:Örjan Sjögren
Förlag: Bazar förlag

Paulo Coelho är en av världens mest lästa författare. Hans böcker är översatta till 73 språk och har sålt i mer än 135 miljoner exemplar. Många av hans böcker är översatta till svenska och Alef ( Bazar förlag 2012 i översättning av Örjan Sjögren) är bara en av hans många böcker som jag recenserat.

Han är en skicklig och flyhänt författare som i många av sina böcker lyckas med konststycket att gripa tag i läsaren. Han leker med verkligheten. I sina böcker tycker han om att överträda gränsen mellan verklighet och fantasi.

Vad författaren också reagerar mot, är att världen aldrig varit så splittrad som den är i nu: religionskrig, folkmord, bristande respekt för planeten Jorden, ekonomiska kriser, depression och fattigdom. Alla vill ha åtgärder som ger omedelbara resultat, som löser åtminstone några av världens eller de privata problemen. Men framtiden ser hela tiden allt mörkare ut.

Vad kan vi då lära oss av den andliga tradition som Paulo Coelho försöker förmedla i sina böcker ? I en tid då andlighet för många verkar vara långt från nuets alla utmaningar ?

På samma sätt som herdepojken Santiago i hans mest omtalade bok: Alkemisten, (1987) som gjorde honom världsberömd, upptäcker författaren att han måste åka långt bort för att förstå det som finns nära. Den långa resan med Transibiriska järnvägen som han bestämmer sig för, får honom att känna att han lever igen, att han kan åter börja se världen med nya ögon och på nytt möta Gud.

Transibiriska järnvägen är en av de tre längsta järnvägarna i världen. Den börjar vid någon station i Europa – men den ryska delen är 9.288 kilometer lång och binder samman hundratals små och stora städer – genomkorsar 76 procent av landet och passerar genom sju olika tidszoner.

Omedelbart efter den ryska revolutionen 1917 blev järnvägen centrum för stora strider i det inbördeskrig som bröt ut. De trupper som var trogna den avsatte och mördade tsaren, i synnerhet den tjeckoslovakiska legionen, använde på långa sträckor den transibiriska järnvägen pansartåg, som fungerade som stridsvagnar på räls, och kunde härigenom slå tillbaka Röda arméns offensiv, tills sabotörerna gick till motanfall och sprängde broar och lyckades skära av kommunikationerna.

I sin bok frågar han sig varför han, liksom så många andra människor, inte utvecklas vidare och hur det kommer sig att han ser den andliga världen avlägsna sig alltmer ? Det svar han ger sig själv är att han upplever att han inte levde längre. Han upptäcker att det inte går att stoppa världen. Det kommer att vara onödigt slöseri med tiden, att ens försöka. Vi är den vi bestämmer oss för att vara, och bär vårt eget ansvar för hur vi lever.

I Novosibirsk möts dom av en syn, som känns fullkomligt främmande i dagens verklighet: en jättestaty av Lenin, den man som gjorde kommunismens idéer till verklighet. Ingenting kunde vara mindre romantiskt än att betrakta denne bockskäggsprydde man pekande mot framtiden, men oförmögen att kliva ur statyn och förändra världen.

Om Lenin i stället för att försöka skapa proletariatets paradis – genom alla illdåd och mord han och Stalin gjorde sig skyldiga till under och efter den ryska revolutionen – hade hängivit sig åt kärlekens diktatur, skulle allt nog gått mycket bättre.

Kärleken är bortom tid och rum. Eller rättare sagt, kärleken är tiden och rymden, i en enda punkt, Alef, som ständigt förvandlas. Alef är en bok för själen. Den visar att det går att göra sig fri från hatet, med hjälp av förlåtelsen och kärleken. Det är den kvinna som Paulo Coelho möter på tåget, den unga Hilal – som får honom att börja leva igen – och bejaka kärleken och livet på nytt. Han får henne att be för förlåtelsen i en gripande bön, i en av de många platser de besöker under resans gång.

Den magiska punkten i hans bok visar sig på två sätt. Den första är som en punkt i universum som innehåller alla andra punkter, de närvarande och sådana som tillhöt det förgångna, stora och små. För det mesta upptäcker vi dem av en slump, som Coelho gör på tåget. För att det skall hända måste personen – eller personerna – ifråga befinna sig på den fysiska plats där denna punkt finns. Det kallar Coelho för lilla Alef.

Den gudomliga energin som vi försöker finna flödar på olika sätt till olika personer. Stora Alef inträffar när två eller flera personer som förenas i någon sorts själsfrändskap som inträffar av en slump, träffas i lilla Alef. Det är vad Paulo Coelho känner när han lär känna kvinnan på tåget lite närmare.

Bönen han uppmanar henne till, får henne att försöka byta ut den sorg och bitterhet – som hon känner inom sig – mot förståelse och insikt. Hon byter ut revolten mot musiken – som kommer från hennes fiol. Hon byter ut smärtan mot glömska. Och hon byter ut hämnden mot seger.

Alef, Paulo Coelho ny roman, bjuder in oss att själva handla, för att själva komma tillrätta med våra liv.

Mats Lönnerblad