[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Joel Dahlberg med över 20 års erfarenhet som ekonomijournalist har redan tidigare skrivet en uppmärksammad bok: Bankbluffen hur bankerna lurar sina kunder på pengar, när det gäller fondsparandet. Nu har han kommit ut med ännu en mycket läsvärd bok: Pensionsbluffen Tryggheten som gick upp i rök ( Ordfront 2012)

Bokens titel: Pensionsbluffen Tryggheten som gick upp i rök
Författare: Joel Dahlberg
Förlag: Ordfront förlag

I Pensionsbluffen visar han att pensionen för en vanlig arbetstagare som pensioneras vid 65 blir väldigt låg. Han menar att skall det nya systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd, måste en mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65 års ålder.

Dessutom är dagens system annorlunda än det som antogs av riksdagen efter den stora bankkrisen 1987 – 1993. Beslutet som togs 1994 visade sig snart inte hålla måttet. Den så kallade ”bromsen” i det nya systemet, har redan gett sänkta pensioner, både 2010 och 2011.

Man upptäckte snart att det system som man tagit i stor enighet inte höll. Sedan dess har man hittat på en liten sak här och lagt till en liten sak där. Det fanns en politisk vilja att diskutera en önskan från den borgliga sidan om en oförändrad pensionsavgift, men någon som helst bärande teori saknas, tyvärr./p>

Politiker av alla kulörer verkar tro att det räcker med att försöka prata upp pensionerna. I det gamla ATP-systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen (ett snitt av de 15 bästa inkomståren). I dag finns inga garantier alls och de flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår.

Vad är det då som har hänt ? Enligt min egen uppfattning har man under alla år som gått tullat på pensionsspararnas pengar och använt en stor del av pengarna till andra ändamål. Bara efter den förra bankkrisen valde regeringen Persson att lägga beslag på mer än 250 miljarder av pensionspengarna, för att betala tillbaka en del av vad den stora bankkrisen kostade Sverige.

Dessutom får de som tjänar mer än 390.000 kronor per år inte något för den överskjutande delen av sina inkomster i pensionsersättning, utan dessa pengar som arbetsgivaren betalar in i pension för sina anställda, går direkt in i statskassan.

Nu har vi fått ett system där ingen längre vet vilka pensioner vi kan räkna med i framtiden. När Joel Dahlberg frågar ansvariga politiker – vad de anser är en rimlig pensionsnivå – får han inga svar. Ingen vill längre uttala sig, om de pensioner systemet levererar, ligger på en rimlig nivå eller om det ens är önskvärt att de är rimliga. Politikerna inser inte att ett obligatoriskt pensionssystem där framtida pensionärer inte får ut ett rimligt värde på sitt sparande är ett system som helt tappat sin legitimitet.

Varken pensionsmyndigheten eller någon annan myndighet har heller något uppdrag att översätta de pensionsutfästelser som gjordes efter den förra svenska bankkrisen till något som kan användas som måttstock i dag. Att försöka ställa politiker till svars med argumentet att pensionerna i det nya systemet, mätt som andel av inkomst, bevisligen är sämre än det gamla ATP-systemet blir därför en återvändsgränd.

Den gamla allmänna tilläggspensionen, ATP:n, infördes i Sverige 1962 efter en lång politisk strid som bland annat omfattade folkomröstning. I och med ATP fick Sverige för första gången ett allmänt pensionssystem som byggde på idén om uppskjuten lön snarare än bidrag.

Det nya pensionssystemets slagord om att gynna den som arbetar och särskilt den som arbetar länge, ekar väldigt tomt. Ett system som efter ett mer än 40-årigt yrkesliv bara ger en allmän pension som före skatt ligger ett par tusenlappar över garantipensionen ger motsatta signaler. Det lönar sig inte att arbeta.

Pensionsmyndighetens egna prognoser som presenteras i myndighetens årsredovisning ”Orange Rapport”, pekar på en kontinuerligt sjunkande snittpension de närmaste 40 åren.

Det finns också ett förbehåll – ett gigantiskt hot mot pensionerna – som våra politiker inte vill låtsas om. Det handlar om att de yrkesverksamma varje månad måste betala in tillräckligt mycket pengar för att täcka pensionsutbetalningarna. Här finns inga statliga garantier som täcker upp. Om den kalkylen också spricker gäller helt andra regler än ”1 krona in blir 1 krona ut”.

Men det är inte bara så att politikerna stjäl pengar från pensionärerna för att täcka upp vad den förra bankkrisen kostade. Men har också börjat med en vildsint spekulation i aktier med de svenska pensionärernas pengar. Det visar facit för 2008 där AP-fonderna tappade bort 191 miljarder kronor (!) Det är sammanföll dessutom med att sysselsättningen sjönk.

Redan 2009 stod det klart att det nya pensionssystemet inte skulle klara trycket. Följden blev sänkta pensioner 2010 och ytterligare en sänkning 2011. Räknas inflationen in kommer inkomstpensionerna sänkas med 2,0 procent 2014, med 1,4 procent 2015 och med 0,5 procent 2016. Det blir således fortsatt dystert enligt en ny prognos från Pensionsmyndigheten.

Vet då riksdagsmännen vad de gjorde när de ändrade hela det gamla pensionssystemet utan någon egentlig debatt i riksdagen på samma sätt som när man införde ATP-systemet ? Frågan måste med ja besvaras. För själva har ju riksdagsmännen för sitt eget vidkommande valt bort det nya systemet. De prognoser som gjorts för våra pensioner visade sig ju inte hålla. Därför valde riksdagsmännen själva ett helt annat system som påminner om det gamla ATP-systemet, eftersom de själva ville bestämma en rimlig pensionsnivå för att sedan kunna vara säkra på att man faktiskt får ut den pension man har rätt till.

Mats Lönnerblad