[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Anthony Reynolds biografi om kompositören, sångaren romanförfattaren och poeten Leonard Cohen Leonard Cohen – en biografi, i översättning av Ewa Edén Modén ((Reverb Förlag) är en resa genom den ikonförklarade poetens inehållsrika musikliv –kantat med arbete och talrika kärlekar.

Bokens titel: Leonard Cohen – en biografi
Författare: Anthony Reynolds
Översättning: Ewa Edén Modén
Reverb Förlag

Leonard Cohen har alltid haft den unika förmågan att finna musiken i poesin genom att han utforska det poetiska i musiken. Som poet har han aldrig varit intresserad av någon akademisk karriär; han vill att hans poesi skall vara så lättillgänglig som möjligt och lika allestädes närvarande som folkmusiken. Detta är något som han och förlaget ständigt skulle ha olika åsikter om.

Och ändå, i jämförelse med i synnerhet hans romaner, finns det något djupt sammanhållet i Leonard Cohens sånger. De låter för det mesta helgjutna och naturliga i dess poetiska och musikaliska vokabulär, symboler och språk. Det som Leonard Cohen har är ett unikt sätt att kommunicera direkt med individen – som inte är många poeter förunnat – hans ord och framträdande tallar till oss på något sätt; märkvärdigare än så är det inte.

Cohen talar sällan om bakgrunden till sina sånger och producenterna reagerar därför på dem uteslutande som musik. Enkelheten i musiken, är ett av Cohens särmärken. Arrangemangen kommer nästan av sig själv i samarbete med de noga utvalda musikerna till varje skiva, som verkar trivas i samarbetet med Cohen, eftersom han som en god regissör tillåter dem att utveckla sig själva genom musiken.

Han själv låter inte som en typisk sångare – utan snarare som en poet – vilket nog är skälet till att vissa av sångerna är så pass meditativa. Han är inte ens någon vissångare; han skulle nog aldrig skriva en melodi som ”Somewhere Over The Rainbow” eftersom han själv aldrig skulle kunna sjunga något sådant. Han sjunger nästan i samma tonläge som han talar.

Som alltid känner Cohen sig fri att ösa ur olika gudomliga esoteriska källor. En av hans sånger ”The Guests” baserar sig från en persisk dikt från 1200-talet och valdes som öppningslåt till en av hans skivor. Den definierade dessutom upphovsmannen själv på det sättet att han såg varje låt som en ny ”gäst”.

Genom alla genomförda turnéer har han blivit populär i många länder. I vissa länder har han utsatts till folkhjälte – som vid hans besök i det tidigare kommunistiska Polen – som tycktes definiera honom lika mycket som folkhjälte som folksångare i ett land där miljoner av det judiska folket 40 år tidigare förföljts och mördats. Även om han själv alltid stått till vänster om mitten i sin politiska övertygelse, befäste detta besök i ett verkligt kommunistland hans misstro mot vänsterregimer.

Ibland låter det som han använder sig av sina sånger på samma sätt som franska motståndsrörelsen i sina radiosändningar. Budskapen är kodade, men för dem som sitter inne med nyckeln och i likhet med Cohen ”levde vid sitt livs frontlinje”, är många av hans strofer fullt begripliga och logiska.

Gång på gång blir Leonard Cohen utfrågad av journalister som ber honom förklara meningen i sina sånger – som han redan förklarat så uttömmande, vältaligt och skönt i själva sången – då brukar han svara intervjuaren med att helt enkelt citera texten och tillägga att han inte kan tillägga det bättre än han redan gjort. Han anser att sådana ämnen bara kan utforskas genom poesi, sångtexter och musik, alltså i konst och inte i det konstgjorda sammanhang som en intervju oundvikligen utgör i just dessa sammanhang.

För en poet och sångare som Leonard Cohen blev turnélivet till sist alltför påfrestande. Någon gång under 1994 flyttade han därför till ett klostret Mount Baldy utanför Los Angeles, utan några bestämda planer, när han skulle återvända. För att hålla sig i form hade han under tidigare turnéer druckit tre flaskor vin (Chateau de la Tour- vinet årgång 1982) per kväll. Nu behövde han vila.

Leonard Cohen var en desperat patient: sjuk (trodde han själv av att först inte få vad han ville ha) och sedan av att inte vilja ha det han trodde sig vilja ha, om och när han fick det. Likt någon som aldrig nöjer sig med sin lott hemsöktes Cohen av den ständiga känslan av att det måste finnas ett annat, bättre sätt att leva. För en människa som är så pass emotionellt och poetiskt stämd som Cohen ledde dessa känslor till en mycket påtaglig själsnöd. I ett försök att lindra smärtan hade Cohen kastat sig in i arbete, drickande, medicinering och sex. Nu fungerade inte den kuren längre.

I sina försök att besegra sina legendariska depressioner hade Cohen inmundigat i stort sett allt som läkarna hade slängt till honom. Men det populäraste, för att inte säga det mest fashionalbla pillret Prozak, slutade han med nästan direkt, eftersom det gjorde honom impotent. Till slut slutade han med all medicin, eftersom han i varje fall ville gå under i vaket tillstånd.

Många trodde nog att när Leonard Cohen gick i kloster var det för att han var slut som både poet och kompositör. Men faktum var att Cohen inte skulle få gå i pension. Han skulle tvingas tillbaka ut i arbetet och världen, till följd av ett gigantiskt bedrägeri. Hela situationen var som ett ironiskt Zen-skämt: Förmögen man går i kloster för att slippa den materiella världen. Lämnar klostret bare för att upptäcka att han blivit bestulen på sin materiella värld. Fattig man måste åter ta sig till den materiella världen för att försöka ta tillbaka sin förmögenhet.

Den förskingrade summan, drygt 5 miljoner dollar, var kanske så gigantisk att Cohen hade svårt att greppa det. Men den juridiska delen kring fallet tycktes störa honom med än bristen på materiellt överflöd. Det visade sig att det var Cohens manager sedan länge; Kelley Lynch, som under en period av flera år hade plundrat honom på ett livs besparingar och systematiskt satt sprätt på ett antal av hans miljoner dollar.

Efter att ha sålt miljontals skivor och tusentals böcker, efter att ha gett hundratals konserter för utsålda hus över hela världen och personligen genererat miljontals dollar i intäkter var Leonard Cohen vid 70 år ålder nästan helt pank.

Men Leonard Cohen bytte manager och lyckades komma tillbaka. I vissa avseende berodde nog detta på, skriver Anthony Reynolds, på det faktum att Cohen hade kommit att bli erkänd som någon som hängt med sedan 60-talet och ändå ägde integritet och vitalitet nog att se till att han låg ljusår före andra artister av samma årgång, varav många för länge sedan hade förpassats till nöjeshelvetets tredje nivå och Vegasnostalgins Hades.

Premiärkonserten, Cohens första sedan 1993, hölls den 11 maj 2008 i kanadensiska New Brunswick, en vacker lokal med plats för 709 personer. ”Sist jag stod på scenen var för 15 år sedan”, skämtade han, ”som ung grabb på 61 med huvudet fullt av galna drömmar”.

2008 års turné, där jag själv hade förmånen att lyssna på Leonard Cohen och hans fantastiska orkester i Globen, skulle sluta på 36 miljoner amerikanska dollar brutto och räknas som en av de mest inkomstbringande turnéerna under året. Den oklandrigt klädde och intensivt nyktre Cohen var lugn som en filbunke mitt i alltsammans, i stormens öga.

Men så hade han ju vid det här laget genomlevt det mesta som Anthony Reynolds lyckas skildra på ett levande och utmärkt sätt i biografin över Leonard Cohens liv där vi får följa Cohen från starten som pank poet i Montreal och lotsas vidare genom stormiga romanser oräkneliga resor och religiösa kriser – stora framgångar och bistra motgångar – fram till de senaste årens nya skivor och turnéer.

Mats Lönnerblad