Torsdagen den 13 september 2012 meddelade Ben Bernanke att den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) att Fed åtar sig att köpa obligationer för 40 miljarder dollar i månaden (!) , i ett desperat försök att öka takten i den finansiella återhämtningen, av den amerikanska bankkrisen, som inleddes 2007.

Bokens titel: Den europeiska skuldkrisen
Författare: Mats Persson
Förlag: SNS Förlag 2012-09-14

Även den pågående amerikanska stimulansåtgärden Twist förlängs och Ben Bernanke verkar nu räkna med låga räntor i USA ända fram till 2015. Bernanke meddelade även ekonomiska stimulansåtgärder i form av månatliga köp av obligationer med koppling till den amerikanska bolånemarknaden för motsvarande 265 miljarder kronor.

I Europa ser det lika illa ut, sedan den amerikanska bankkrisen inleddes. Den slutsatsen drar Mats Persson som är professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, som skrivit en bok med titeln: Den europeiska skuldkrisen (SNS Förlag, 2012) Han menar att den europeiska skuldkrisen har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att” rädda euron” Mats Persson hävdar att överföringarna i första hand gynnat ägarna till de krisbanker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer.

Han anser: för att få den europeiska valutaunionen att fungera krävs det att man går tillbaka till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att ”rädda euron” – ska inte ske.

Det är först under senare år som termen moral hazard har börjat användas utanför försäkringsbranschen. Man använder den till exempel när man menar att det är nödvändigt att sätta press på ett kroniskt underskottsland att reformera sina skatte - och utgiftssystem. Om det inte funnes någon sådan press – till exempel om ett land kunde låna stora belopp till låg ränta av sina grannländer eller av centralbanken, och därmed skjuta upp nödvändiga men impopulära reformer – ja då föreligger moral hazard även på det statsfinansiella området.

Syftet med den paragraf som förbjöd valutaunionens medlemmar att lösa ut skuldsatta grannar, och den paragraf som förbjöd den Europeiska centralbanken (ECB) att låna ut pengar till medlemsländerna, var just för att kunna undvika moral hazard och att tvinga länderna att ta itu med sina problem i stället för att dölja dem bakom en växande statsskuld, på samma sätt som Sverige gjorde under 1970-och 80-talet.

Eftersom man inte var helt säker på att dessa bägge förbudsparagrafer skulle vara tillräckligt verkningsfulla kompletterade man Maastricht med den så kallade Stabilitetspakten 1997. Den sade att inget medlemsland fick ha ett budgetunderskott som översteg 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), och om något land skulle bryta mot detta tak skulle landet betala böter till EU:s gemensamma kassa. Vidare stipulerades att inget land fick ha en statsskuld som översteg 60 procent av BNP.

Mats Persson hävdar att vi hade och fortfarande har ett par internationella avtal som innehöll och fortfarande innehåller en rad förbudsparagrafer som inte följs: ett förbud mot euroländer att lösa ut andra euroländer från deras skulder, ett förbud för ECB att låna ut pengar till länderna, ett förbud att ha alltför hög statsskuld. Dessutom fanns en paragraf som sade att länder som hade för stora budgetunderskott skulle betala böter.

I själva verket fanns det inga skäl till att euroländerna, i strid med Maastrichtfördragets anda och genom utnyttjande av juridiska kryphål som fanns i fördragstexten, gick in och stödde Grekland på det sätt de gjorde trots de enorma ekonomiska förluster som Grekland uppvisade, menar Persson.

Och varför valde de då en dyr utväg att rädda de förlusttyngda bankerna i Europa, som Sverige gjorde under den förra svenska bankkrisen ? Det kan ha berott på att bankernas ägare hade goda förbindelser med de ledande politikerna; bankägarna ville helt enkelt att Europas skattebetalare skulle ta hand om förlusterna när spekulationen i högavkastande statspapper visat sig gå över styr.

Maastrichtfördragets paragraf om förbud för euroländer att lösa ut skuldsatta euroländer syftade ju till att motverka moral hazard, och dels skulle Europas banker tvingas ta ansvar för om de tvingats spekulera alldeles för mycket i riskabla statspapper. Beslutet att ”rädda euron” har ju i praktiken inneburit en massiv förmögenhetsöverföring från skattebetalarna till bankägarna.

Som det nu ser ut tycks Europa har hamnat i den sämsta av alla världar: Europas skattebetalare har gett en massa pengar – inte till grekerna, utan till de franska och tyska banker som har lånat ut pengar åt grekerna – och dessutom ställt en massa krav på grekerna som skapat politiska spänningar. Det som vi hittills sett är inte någon bra lösning.

Nu är det dags för en ny pakt i Europa – en så kallad Finanspakt som skall ”rädda euron”. Vi har haft flera sådana under de senaste decennierna. Det började med Stabilitetspakten 1997. Stabilitetspakten var verkningslös. Under de snart femton år som gått sedan pakten bildades har så gott som alla EU-länder brutit mot dess regler.

Systemet med subventionerade lån inom EU skapar också en källa till irritation mellan EU:s medlemsländer, en irritation som inte skulle ha uppstått om länderna i stället hade tvingats att låna på marknaden.

Den långsiktiga lösningen som Mats Persson ser saken är således en ”ren” valutaunion i Maastrichtfördragets anda. Men hur skall man då lösa problemet med ECB penningpolitik ? Vilka instrument ska kunna fungera som säkerhet för lån till bankerna ?

Det enklaste sättet enligt Persson är att bestämma, att lån endast ges mot säkerhet i en korg av alla euroländernas statsobligationer. I den korgen ska varje land vara representerat i proportion till sin andel i ECB, plus minus två procentenheter. På det viset tvingar vi alla banker i euroområdet att hålla en balanserad portfölj, samtidigt som ECB kan föra en penningpolitik utan att indirekt subventionera något visst krisland på det sätt som skett under de senaste åren.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund