[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Den svenska fastighetskrisen
Författare: Professor Dwight M Jaffee
Förlag: SNS Förlag 1994

Senaste exemplet på denna uppenbara desinformation är boken: Securum vägen ut ur bankkrisen (SNS förlag,2002) som jag redan skrivit om i en tidigare artikel, varför jag inte närmare skall gå in på den uppenbara desinformation som framförs i den boken i denna artikel.

Ett tidigare exempel är professorn vid University och California Berkeley universitet Dwight M Jaffee som redan 1993 fick i uppdrag att skriva om den fastighetskris som uppstod på grund av bankkrisen i boken: Den svenska fastighetskrisen (SNS förlag 1994). När jag nu läser boken för första gången, upptäcker jag att Jaffee inte blivit tillräckligt informerad, vare sig för att skriva om hur bankkrisen började, vad som orsakade fastighetskraschen, eller vilka konsekvenser bankkrisen fick för Sverige som land.

Däremot har han lyckats fånga in den svenska bostadssituationen i ett nötskal, när han i boken beskriver den subventionerade svenska bostadsmarknaden, på ett alldeles utmärkt sätt. Lika välinformerad som han är när det gäller att beskriva konsekvenserna av den föråldrade svenska hyresregleringen med dess olika subventioner, lika vilsen framstår han när han skall beskriva bankkrisen och dess konsekvenser.

Nordea gör nu allt för att tona ner sin egen roll under bankkrisen via SNS. Och samtidigt mörklägga konsekvenserna av det olagliga agerandet från krisbankerna som gjorde att 60.000 friska företag gick i konkurs alldeles i onödan. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet, och den svenska statsskulden ökade med astronomiska 1.000 miljarder kronor, plus ränta.

Vad var det då som hände som forskarna inte tillåts att berätta ? För det första var det inte bankkunderna som var på obestånd, utan bankerna. Det är därför man inte vill göra någon ordentlig genomgång av såväl Gota Banks som Nordeas bokföring, genom att jämföra dessa bankers fiktiva resultat med det verkliga utfallet. I stället skyller man på att det var bankkunderna som var på obestånd.

Dessutom har den oberoende kommission som skulle utreda bankernas och politikernas roll under bankkrisen, som riksdagen beslutade skulle tillsättas för över ett år sedan, fortfarande inte kommit igång. När jag skriver till Justieminister Thomas Bodström och frågar varför, bryr han sig inte ens om att svara. Tala om maktens absoluta arrogans !

För det andra så var det Finansinspektionens och Bo Lundgrens nedvärdering av hela den svenska fastighetsmarknaden med mellan 50 - 70 % (FFFS 1991:10) som orsakade det stora fallet på fastighetspriserna, och inte någonting annat. Författaren tvingas också konstatera i boken att det inte finns någonting som tyder på överproduktion av bostäder mellan 1985 - 1990.

Jaffee tvingas ändå erkänna, att svenska bankerna tvingades återinföra de konservativa belåningsregler som de svenska bankerna använde sig av fram till 1985, utan att därefter närmare precisera vad dessa nya belåningsregler fick för effekt på den svenska marknaden.

Det var ju dessa nya regler från Finansinspektionen 1991, som gjorde att bankerna kunde säga upp krediterna för skötsamma fastighetsägare, utan att följa lagen om pantrealisation !

Han bekräftar också att redan i slutet av 1993 uppgick de ackumulerade kostnaderna för staten bara i bankstöd till cirka 74 miljarder kronor, motsvarande 5 procent av BNP, och inte 65 miljarder som vissa ekonomer försöker göra gällande.

Sättet att behandla de ”dåliga” fastighetslånen på lovordas i boken, vilket också visar att författeren aldrig blivit informerad om hur det gick till när statliga Gota Bank och Nordea förde över sina krediter till ”skräpkreditföretagen Retriva och Securum. Vad som hände var att bankerna bröt ingångna kreditlöften, samtidigt som man höjde räntemarginalerna för de bolag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj.”

Därefter försatte man sina kunder i konkurs utan någon ordentlig pantrealisation. Några finansiella rekonstruktioner som påstås i boken där man behöll ”byggherrarnas och fastighetsägarnas intresse och sakkunskap” förekom bara i de fall bankerna redan hade tagit över kundernas tillgång.

Två förslag som berör regleringen och tillsynen av bankerna har författaren i alla fall kunnat upptäcka. Det gäller de riskavvägda kapitaltäckningskrav utifrån Basel-reglerna som borde ha genomdrivits redan den 1 februari 1990, och att bankerna är skyldiga att ersätta kapital som förlorats på grund av dåliga lån, vilket man inte heller brydde sig om i tid. Dessa regler tror han bara gäller för framtiden och inte för det förflutna !

Därför försöker nu såväl bankerna som ledande politiker med hjälp av både svenska och utländska forskare fortsätta med mörkläggningen av bankkrisen, precis som man gjorde kring Kreugerkraschen för mer än 70 år sedan.

Det slutliga beviset att det var den politiska nedvärderingen av fastigheterna och inte marknadsvärdena kan man läsa om på sidan 56 där Dwight M Jaffee drar slutsatsen 1994 att småhusägarna hade förlorat en avsevärde del av det egenkapital de investerat i bostäder.

Slutsatsen han drar är att eftersom svenska långivare har regressrätt i alla deras tillgångar, och inte bara i de pantförskrivna fastigheterna. Slutsatsen som han drar är att dessa hushåll är inlåsta i sina fastigheter bara därför att de inte har kapital stort nog för att betala egeninsatsen på ett nytt hus.

Sex års oavbruten prisuppgång bevisar att han hade fel och att han blivit ordentligt felinformerad. Det är först i dag som jag drar slutsatsen att bankerna snart kommer att punktera husbubblan, vilket tydligt visar att den nedvärdering som gjordes 1991 måste betraktas som både regelvidrig och olaglig. Det enda syftet var att underlätta för bankerna att beslagta fastigheterna från sina kunder med motiveringen att säkerheterna hade försämrats,

Bara för att hjälpa helstatliga Gota Bank och Nordea som var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan 1990 men i stället fick politikernas ( Bo Lundgrens ) välsignelse att försätta sina kunder i konkurs !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen