[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Diktarens makt Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 7 maj 2003 I vår tid – mitt under olika krig, revolutioner och stora sociala förändringar – har dikten fått privilegiet att breda ut sig och spridas som aldrig förr. Gemene man har konfronterats med den och upplever den som sårande eller sårad, det må ha varit i ensamheten eller i mängden på offentliga sammankomster. Boken
titel: Jag bekänner att jag levat
Minnen Om
diktarens och författarens makt och priviligier, och diktens makt och påverkan
hann den store Chilianske diktaren Pablo Neruda (1904- 1973) skriva en
mycket bra bok som både sammanfattar hans egen diktargärning och några
av hans kollegers i boken ”Jag bekänner
att jag levat Minnen” ( Norstedts Förlag). Boken handlar också om
att våga ta politisk ställning till det man tror på och vill kämpa för.
Boken
belyser också vad som fick Pablo Neruda att gå med i Chiles
kommunistiska parti den 15 juli 1945, och för alltid ta avstånd från
kapitalism. För detta avståndstagande hyllades han både på Kuba, i
Kina och av makthavarna i den gamla Sovjetunionen. Nerudas kamp för
socialism i det egna landet, gjorde emellertid att han tvingades fly från
Chile några år senare och leva som landsflyktig under många år. Det
var valet av politiskt inriktning gjorde att Pablo Neruda redan under
40-talet tjänstgjorde som propagandaminister, och hjälpte till att rösta
fram Gonzáles Videla, som svurit på att skaffa rättvisa. Videlas
livliga vältalighet drog till sig mycket sympati. Han blev vald till
president. Så snart Videla blivit vald, förrådde han både sitt ämbete
och sin gamle vän Neruda, som han sedan gjorde allt för att förfölja i
vilket land han än befann sig. Om
Nerudas egen lyrik har något kännetecken, så är det denna tendes till
fri och obegränsad rymd som inte låter sig inneslutas i ett rum. Pablo
Neruda var en världspoet som predikade humanism. Tyvärr också
kommunism. En ekvation som han sedan aldrig lyckades få att gå ihop i
praktiken. Logik och matematik var heller aldrig Nerudas favoritämnen i
gymnasiet. Diktarens
och författarens uppgift har säkerligen varit densamma i alla tider,
historien igenom. Diktens ära har alltid varit att gå ut på gatan, att
ta del i den ena eller andra striden. Den sanne diktaren har heller aldrig
blivit skrämd när han kallats upprorsstiftare. Pablo Nerudas dikter är
ett uppror. Men han har aldrig känt sig förolämpad därför att han
kallats omstörtare. Pablo
Neruda har gett så mycket han har haft. Han har kastat ut sina dikter på
arenan, och tillsammans med sina dikter har han ofta själv lidit
helvetets alla kval, när han som så många andra diktare och författare,
tvingats ta konsekvenserna av sina politiska ställningstaganden. Han
kritiserar borgerligt folk för att kräva en poesi som mer och mer avlägsnar
sig från verkligheten. Han menar att en diktare, som vet att kalla bröd
för bröd och vin för vin, är farlig för den döende kapitalismen. Från
hans lyrik är det nog Canto General
den mest politiskt tydliga. Mikis Thedorakis har också skrivit musik för
kör och orkester till denna diktcykel där Neruda i kraftfulla ordalag
kritiserar den amerikanska imperialismen och United Fruits verksamhet i de
fattiga länderna. När
det gäller politisk diktning och litteratur lånar sig bokrecensenterna
ofta till att tillmötesgå de stora bokförlagens och de egenmäktiga företagarnas
intressen genom att inte skriva om väsentlig politisk diktning, och obekväm
ekonomisk litteratur. Pablo
Neruda var inget undantag. Redan 1961 när tre av Nerudas böcker utkom: Canción
de gesta (Hjältesång), Las
piedras de Chile ( Stenarna i Chile) och Cantos
ceremoniales (Cermoniella sångar) blev inte ens titlarna omnämnda av
hans lands kritiker under hela detta år. Trots detta fann alla tre böckerna
sina läsare ! Många
år senare skulle Pablo Neruda återkomma till politiken genom att hjälpa
fram sin vän den chilenske politikern Salvador Allende, till makten i
Chile. Han blev också med Nerudas hjälp blev vald till president i Chile
f rån 1970. Allende var den förste marxist i Chile, som genom
demokratiska val nått fram till presidentposten. Men hans makt och
inflytande blev heller inte långvarigt. Han dödades vid en militärrevolt
1973. I
likhet med de flesta stora diktare och författare har Pablo Neruda aldrig
haft någon egen politiskt makt annat än genom sin omfattande diktning.
Han har heller aldrig eftersträvat den politiska makten för egen
vinning, vilket gör honom sympatisk i mina ögon, trots att jag aldrig
delat hans politiska uppfattning. Att
sträva mot humanism kan ju heller inte vara fel, i en värld som i allt
större utsträckning vänder sig bort från de humanistiska värderingarna
- i stället för att bejaka allt som kan minska de politiska motsättningarna
- vilket också var Nerudas målsättning. Själv
hann Pablo Neruda, bli hyllad för sin färgrika och delvis surrealistiska
lyrik och stora sociala engagemang när han kom till Stockholm 1971 för
att få Nobelpriset i litteratur. Men glädjen blev inte långvarig. I
samband med militärrevolten 1973 plundrades Pablo Nerudas hem av
soldaterna, vilket gjorde honom så deprimerad att han dog. Men
hans dikter lever fortfarande med oförändrad lyskraft ! |
Mats Lönnerblad |
Hemsida |