[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I vår tid – mitt under olika krig, revolutioner och stora sociala förändringar – har dikten fått privilegiet att breda ut sig och spridas som aldrig förr. Gemene man har konfronterats med den och upplever den som sårande eller sårad, det må ha varit i ensamheten eller i mängden på offentliga sammankomster.

Boken titel: Jag bekänner att jag levat Minnen
Författare: Pablo Neruda
Förlag: Norstedts Förlag

Om diktarens och författarens makt och priviligier, och diktens makt och påverkan hann den store Chilianske diktaren Pablo Neruda (1904- 1973) skriva en mycket bra bok som både sammanfattar hans egen diktargärning och några av hans kollegers i boken ”Jag bekänner att jag levat Minnen” ( Norstedts Förlag). Boken handlar också om att våga ta politisk ställning till det man tror på och vill kämpa för.

Boken belyser också vad som fick Pablo Neruda att gå med i Chiles kommunistiska parti den 15 juli 1945, och för alltid ta avstånd från kapitalism. För detta avståndstagande hyllades han både på Kuba, i Kina och av makthavarna i den gamla Sovjetunionen. Nerudas kamp för socialism i det egna landet, gjorde emellertid att han tvingades fly från Chile några år senare och leva som landsflyktig under många år.

Det var valet av politiskt inriktning gjorde att Pablo Neruda redan under 40-talet tjänstgjorde som propagandaminister, och hjälpte till att rösta fram Gonzáles Videla, som svurit på att skaffa rättvisa. Videlas livliga vältalighet drog till sig mycket sympati. Han blev vald till president. Så snart Videla blivit vald, förrådde han både sitt ämbete och sin gamle vän Neruda, som han sedan gjorde allt för att förfölja i vilket land han än befann sig.

Om Nerudas egen lyrik har något kännetecken, så är det denna tendes till fri och obegränsad rymd som inte låter sig inneslutas i ett rum. Pablo Neruda var en världspoet som predikade humanism. Tyvärr också kommunism. En ekvation som han sedan aldrig lyckades få att gå ihop i praktiken. Logik och matematik var heller aldrig Nerudas favoritämnen i gymnasiet.

Diktarens och författarens uppgift har säkerligen varit densamma i alla tider, historien igenom. Diktens ära har alltid varit att gå ut på gatan, att ta del i den ena eller andra striden. Den sanne diktaren har heller aldrig blivit skrämd när han kallats upprorsstiftare. Pablo Nerudas dikter är ett uppror. Men han har aldrig känt sig förolämpad därför att han kallats omstörtare.

Pablo Neruda har gett så mycket han har haft. Han har kastat ut sina dikter på arenan, och tillsammans med sina dikter har han ofta själv lidit helvetets alla kval, när han som så många andra diktare och författare, tvingats ta konsekvenserna av sina politiska ställningstaganden.

Han kritiserar borgerligt folk för att kräva en poesi som mer och mer avlägsnar sig från verkligheten. Han menar att en diktare, som vet att kalla bröd för bröd och vin för vin, är farlig för den döende kapitalismen.

Från hans lyrik är det nog Canto General den mest politiskt tydliga. Mikis Thedorakis har också skrivit musik för kör och orkester till denna diktcykel där Neruda i kraftfulla ordalag kritiserar den amerikanska imperialismen och United Fruits verksamhet i de fattiga länderna.

När det gäller politisk diktning och litteratur lånar sig bokrecensenterna ofta till att tillmötesgå de stora bokförlagens och de egenmäktiga företagarnas intressen genom att inte skriva om väsentlig politisk diktning, och obekväm ekonomisk litteratur.

Pablo Neruda var inget undantag. Redan 1961 när tre av Nerudas böcker utkom: Canción de gesta (Hjältesång), Las piedras de Chile ( Stenarna i Chile) och Cantos ceremoniales (Cermoniella sångar) blev inte ens titlarna omnämnda av hans lands kritiker under hela detta år. Trots detta fann alla tre böckerna sina läsare !

Många år senare skulle Pablo Neruda återkomma till politiken genom att hjälpa fram sin vän den chilenske politikern Salvador Allende, till makten i Chile. Han blev också med Nerudas hjälp blev vald till president i Chile f rån 1970. Allende var den förste marxist i Chile, som genom demokratiska val nått fram till presidentposten. Men hans makt och inflytande blev heller inte långvarigt. Han dödades vid en militärrevolt 1973.

I likhet med de flesta stora diktare och författare har Pablo Neruda aldrig haft någon egen politiskt makt annat än genom sin omfattande diktning. Han har heller aldrig eftersträvat den politiska makten för egen vinning, vilket gör honom sympatisk i mina ögon, trots att jag aldrig delat hans politiska uppfattning.

Att sträva mot humanism kan ju heller inte vara fel, i en värld som i allt större utsträckning vänder sig bort från de humanistiska värderingarna - i stället för att bejaka allt som kan minska de politiska motsättningarna - vilket också var Nerudas målsättning.

Själv hann Pablo Neruda, bli hyllad för sin färgrika och delvis surrealistiska lyrik och stora sociala engagemang när han kom till Stockholm 1971 för att få Nobelpriset i litteratur. Men glädjen blev inte långvarig. I samband med militärrevolten 1973 plundrades Pablo Nerudas hem av soldaterna, vilket gjorde honom så deprimerad att han dog.

Men hans dikter lever fortfarande med oförändrad lyskraft !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen