[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I den läsvärda boken ”Ekonomiska kriser förr och nu”(SNS Förlag, 1983 och 1994) jämför professorerna Erik Lundberg (1907 - 1987) och Lars Jonung 70-, 80- och 90-talskriserna, med de ekonomiska kriserna i Sverige i början av nittonhundratalet.

Bokens titel: Ekonomiska kriser förr och nu
Författare: Professor Erik Lundberg
Författare/ Efterskrift: Professor Lars Jonung
Förlag: SNS Förlag 1994

För den som är intresserad av ekonomisk historia är Erik Lundbergs välskrivna bok ett måste ! Erik Lundberg spelade en central roll i svensk ekonomisk politik under 50 år. Han tillhörde den s k Stockholmsskolan i början av 30-talet och var sedan under många år chef för Konjunkturinstitutet.

Den nyutgåva av denna bok som jag läst publicerades så sent som 1994. Vad som gör boken speciellt intressant är att SNS lyckats få Lars Jonung, som är professor i nationalekonomi och den förre statsministerns Carl Bildts rådgivare i ekonomiska frågor, att skriva en efterskift som handlar om den svenska bankkrisen 1987 - 1993, ur ett historiskt perspektiv.

Efterskriften visar att det ekonomiska uppsvinget under 1980-talet i själva verket är ett skolexempel, på hur historielösheten i tolkningen av det ekonomiska skeendet bäddare för en kris, som till sin karaktär är betydligt värra med både 1920- och 30-talens ekonomiska kriser och som gav upphov till den största bankskandalen i Sveriges historia.

Vad Lars Jonung erkänner, är att den svenska bankkrisen var betydligt djupare än nedgången 1982-93, och att det först under våren 1994 syntes tecken på återhämtning. Det unika under åren 1990 - 1993 var att investeringarna var sjunkande tre år i rad.

Genom nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbetstånd med mellan 50 - 70 % som sanktionerades av den dåvarande ”bankministern” Bo Lundgren föll byggnadsinvesteringarna med hela 24 procent under åren 1990- 1993; den högsta siffran för samtliga kriser som speglas i Erik Lundbergs spännande och välskrivna bok.

Lars Jonung medger också att 90-talets konkursmönster framstår som det allvarligaste bland de olika kriserna som beskrivs i boken. Att konkurserna ökade lavinartat under bankkrisen beror ju på att krisbankerna fick tillstånd att säga upp krediterna för alla företag som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. Det svenska ekonomiska förloppet var klart sämre än det internationella under åren 1989 - 1993.

Det var den kraftiga expansionen i affärsbankernas utlåning under senaste hälften av 1980-talet som följdes av en snabb kontraktion i början av 1990-talet. Den berodde på att bankerna hade lånat ut för mycket pengar och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Såväl Gota Bank som Nordea var på obestånd redan den 1 februari 1990 då bägge dessa banker var skyldiga att begära sig själva i konkurs.

Lars Jonung och jag verkar således vara överens om vad som orsakade bankkrisen som jag skrivit om i den nyss utkomna boken: ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) Skillnaden i vårt sätt att beskriva verkligheten är, att medan jag talar om bankkrisens konsekveser för bankerna och bankkunderna, talar Jonung bara i allmänna och nationalekonomiska termer.

Vi verkar vara överens om att bankkrisen i huvudsak var av inhemsk natur. Att krisen utvecklades främst som ett resultat av den ekonomiska politiken. Det var själva orsaken, som gjorde att bankerna tillät sig att låna ut för mycket pengar.

Vi är överens om att de kontraktiva effekterna av realräntechocken och skuldkrisen blev mycket omfattande under den senare delen av bankkrisen 1990 - 1993. Investeringarna sjönk till en bottennivå inom byggsektorn, på grund av den olagliga nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd.

Arbetslösheten rusade i höjden från en nivå kring 2 procent under överhettningen till omkring 8 procent under 1993.Dessutom befann sig en växande andel av arbetskraften under denna period i olika arbetsmarkandspolitiska program.

Sveriges BNP föll tre år i rad. Industriproduktionen och sysselsättningen krymte. Antalet konkurser nådde rekordhöjder under bankkrisen. Sverige kunde under denna period uppvisa tio gånger så många konkurser som i Tyskland !

För det första framstår bankkrisen ensligt snart samt samtliga indikatorer som betydligt allvarligare än både under 20- och 30-talets kriser och de kriser som uppstod under 70-och

80-talet. 90-talets nedgång var djupare och långvarigare: Fallet i sysselsättningen, industriproduktionen. Real BNP-tillväxt, investeringarna, konsumtionen m fl storheter var mycket kraftigare än under de bägge OPEC-kriserna.

För det andra förefaller 90 - talets nedgång vara väl så långvarig som 30-talets med mycket större ekonomiska konsekvenser för hela landet. Den svenska statsskulden ökade med tusen miljarder kronor, plus ränta. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

För det tredje har den kortsiktiga finanspolitiken under bankkrisen då 60.000 friska företag felaktigt fick sina krediter uppsagda skapat ett långsiktigt problem i form av en stor och växande statsskuld.

Den ekonomiska politiken bör därför utformas så att den inte utgör en källa till störningar och instabilitet, som under bankkrisen. I praktiken har den stabiliseringspolitik som moderaterna förde under bankkrisens senare del från 1991 varit destabiliserande, eftersom man tillät krisbankerna Gota Bank och Nordea att fortsätta att verka när de var på obestånd och att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder !

Professor Lars Jonung citerar därför budskapet i Erik Lundbergs bok som är ”att få den ekonomiska politiken ”att arbeta med och inte mot marknadskrafterna.” I dag vet alla att den moderate ”bankministern” Bo Lundgren arbetade mot marknadskrafterna under bankkrisen.

Konsekvensen var att hela Sverige höll på att gå i statskonkurs !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen