[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Orden är statsministern Ingvar Carlssons som han riktar till finansministern Kjell-Olof Feldt redan i början av december 1988 apropå överhettningen av den svenska ekonomin.

I boken Så tänkte jag. Politik och dramatik (Hjalmarsson & Högberg,2003) beskriver Ingvar Carlsson sin tid som statsminister i den socialdemokratiska regeringen under delar av perioden 1986-1996.

Boken innehåller mycket dramatik och handlar till stora delar om den svenska bankkrisen. Tidigare har den socialdemokratiska regeringen tagit på sig ansvaret för den ansvarslösa politiken som ledde fram till bankkrisen. Nu tar Ingvar Carlsson även på sig den dåvarande regeringens ansvar för vad som skedde i samband Riksbankens slutliga avreglering av den svenska kapitalmarknaden 1985, och för vad som sedan följde, fram till den borgerliga valsegern 1991.

På grund av den vårdslösa avregleringen kollapsade svensk ekonomi hösten 1992 hävdar Carlsson i boken. Räntan var femhundra procent och kronan föll som en sten mot omvärlden.

Orsaken till dessa omtumlande händelser var ”novemberrevolutionen” den 21 november 1985. I boken ger Carlsson Kjell-Olof Feldt och hans statssekreterare Åsbrink skulden för att den stora beslutet som togs om avregleringen skedde utan några större diskussioner med regeringen.

Ingvar Carlsson attackerar också den förre finansministern Kjell-Olof Feldt och hans gamla medarbetare för att ha odlat en falsk myt. Feldt avgick inte för att han hade misslyckats att få igenom sin ekonomiska politik i regeringen som han hävdade i sin egen bok Alla dessa dagar (Norstedts, 1991) I själva verket fanns det inget stort krispaket att köra över.

Ingvar Carlsson menar att Kjell-Olof Feldt för länge sedan borde tagit sitt ansvar för att socialdemokraterna tappade kontrollen över ekonomin. Han beskriver Kjell-Olof Feldt under denna period som trött och i det närmaste handlingsförlamad.

Övriga aktörer som får sin släng av sleven är den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis som tillsammans med sina medarbetare var pådrivande för en avreglering av den svenska kapitalmarknaden. Även Erik Åsbrink som då var ordförande i riksbanksfullmäktige och statssekreterare i Finansdepartementen som såg till att snabbt driva denna fråga med en snäv krets av inblandade kritiseras.

Beredningen av avregleringen var undermålig hävdar Carlsson. Han menar att Kjell-Olof Feldt inte kan skylla ifrån sig som han gör i sin bok, där han beskriver Carlsson som en för tillfälligt ointresserad statsminister. Carlsson menar därför att Feldt frivilligt valde att ta hela det politiska ansvaret för avregleringen av kapitalmarknaden.

Ändå borde det inte så svårt att förutse följderna av vad som skulle hända efter avregleringen 1985. När kapitalmarknaden avreglerades helt, uppgick hela lånestocken till 600 miljarder eller 80 procent av bruttonationalprodukten (BNP).

1990 hade skuldsättningen ökat med 1.900 miljarder kronor eller 140 procent av BNP. Mycket stora lån beviljades av krisbankerna till ett litet antal stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning. Lånen på dessa fastigheter översteg därför värdet på de belånade husen.

Myten om att krisen blev akut först när finansbolaget Allhus ställde in betalningarna 1990 stämmer inte. I själva verket blev akut genom att krisbankerna Gota Bank och Nordea var på obestånd redan 1990.

Svagheten med Ingvar Carlssons bok är att han fortfarande inte vill erkänna krisbankernas obeståndssituation, och när den inträffade. Hade han gjort detta skulle såväl han själv som statsminister och Allan Larsson som finansminister tvingats ta på sig ett både ett ännu större moraliskt och juridiskt ansvar.

Ingen ansvarig politiker såg till att krisbankerna upprättade kontrollbalansräkning i tid. Både Carlsson och Larsson kände till lagen om kapitaltäckningsgrad för alla svenska banker som trädde i kraft redan den 1 februari 1990, utan att reagera över den utlåningsexplosion som redan skett och som gjorde krisbankerna oförmögna att uppfylla lagen om kapitaltäckning.

Det var först när sedan bankerna den 1 februari 1990 inte längre kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad blev bankkrisen blev akut. Först två år senare kom den allvarliga, reaktionen när krispaketen avlöste varandra, och räntan höjdes till 500 procent.

Vem som fick betala kalaset för bankernas fest med lånade pengar var allmänheten, fastighetsägarna och företagen. Det verkar Carlsson fortfarande inte ha förstått. I boken hävdar han i stället på fullt allvar att socialdemokraterna efter valet lyfte Sverige ur den allvarligaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Hur han kan påstå detta är en gåta. Fortfarande inte en enda krona av den statsskuld på tusen miljarder plus ränta som uppkom på grund av bankkrisen är återbetald. Nu tvingas regeringen låna ytterligare 40 miljarder kronor för att få statsbudgeten att gå ihop, vilket visar att Sverige fortsätter sin utstakade väg mot statskonkurs om ingenting radikalt görs för att på nytt få fart på företagsamheten i landet !

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen