[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Hertig Larsson. Äventyrare, missionär, upptäckare
Författare: Axel Odelberg
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2003

Redan som 22 åring for Larsson till Kina som missionär. I Kalgan hamnade han sedan under slutet av 1800-talets slut mitt i Boxarupproret och efter några års vistelse i Kina var han själv nära att själv falla i offer för den främlingsfientliga våldsvåg som på den tiden svepte fram över norra Kina.

Som fenomen var boxarrörelsen unik genom att den växte så snabbt. Under bara några år vid 1890-talets slut förvandlades rörelsen från en obetydlig lokal sekt till en landsomfattande massrörelse.De konservativa krafter som ville bevara Kina kinesiskt hade utsett just missionärerna och deras kinesiska lärjungar till syndabockar för allt elände som hände i Kina.

Till bilden av boxarupproret hör också naturkatastroferna och hungersnöden som drabbade Kina under 1800-talets sista år. I vissa provinser hade det inte regnat på över två år. På en del håll ödelades de magra skördarna av gräshoppor.

Liksom medeltidens européer föreställde sig att digerdöden var Guds straff för människornas synder trodde kineserna att det sena 1800-talets stora naturkatastrofer var ett uttryck för andevärldens vrede. Frågan var bara vad som hade gjort andarna arga.

Förvirrade och botfärdiga lyssnade de drabbade till sina andliga ledare. De svarade att de var de främmande djävlarna med sina kyrkbyggen, ångbåtar, tåg, gruvor, telegraflinjer och kristendom som förargat andarna.

Boxarna lyckades sprida uppfattningen att missionärerna var direkt ansvariga för torkan. Genom att gå upp i övervåningen i sina hus och fläkta för kung och fosterland, eller svepa över himlen med stora kvastar, såg missionärerna till att skingra och sopa bort alla moln som annars skulle ha givit regn.

För att inte bli misshandlad och strimlad till döds med stora slöa knivar och gamla rostiga kroksablar tvingades August Larsson måndagen den 11 juni år 1900 till sist, tillsammans med sin amerikanska missionärshustru och sina två små barn tillsammans med några övriga missionärsvänner att fly från sin missionärsbostad och lämna Kina för Mongoliet.

Där han stannade länge. Under de 40 år som han tillbringade i Mongoliet lärde han känna nästan varenda kameldrivare från Kalgan till Tibet. Han bodde ofta i ett litet nomadtält i öknen, och blev snabbt väldigt populär bland mongolerna

August Larsson blev också under sin vistelse i Mongoliet god vän och förtrogen med både kejsare och presidenter, revolutionärer och buddhistiska levande gudar, och engagerades också som fredsmäklare i kriget mellan Kina och Mongoliet. Han hann också med att gräva efter dinosarier och ledde Sven Hedins sista expedition till Centralasien, och blev slutligen adlad och dubbad till mongolisk hertig.

Larsson visade mongolerna hur de själva kunde konkurrera med japanska och kinesiska handelsmän på de mongoliska marknaderna. Han själv upprättade en handelsfirma som snabbt nådde både framgång och ryktbarhet.

I hela det inre mongoliet hade hans mongoliska handelsfirma Mongolian Trade etablerat små utposter för handelsutbyte. Dit kom mongoler från när och fjärran för att byta päls, ull och fårskinn mot tyg, styckevaror och mediciner.

Affärerna blomstrade ända fram till först ryssarna och sedan japanerna blandade sig i Mongoliets ekonomiska och politiska angelägenheter. Larsson var varken förtjust i ryssarna eller japanernas inblandning. De inkräktade också på hans egna affärer. Till slut tvingades han själv att fly.

Axel Odelberg berättar på ett levande och intressant sätt hur Mongoliet förvandlas i olika omgångar, och hur August Larsson hela tiden tvingas anpassa sig till nya ekonomiska och politiska förhållanden. I takt med att Yttre Mongoliet omvandlades till sovjetkommunistisk satellitstat, tappade den lamabuddhiustiska religionen mark. Ingen ny inkarnation av Den Levande Guden i Urga hade fått plats på tronen sedan Larsson beskyddare den åttonde Jevtsundamba huktuk dog 1924.

Nu var det värnplikt som gällde för de unga mongolerna. Landet genomgick en obeveklig sovjetryskt moderninseringsprocess. Den 400-årig lamabuddhistiska epoken var på väg att ta slut. Tempel och kloster skulle förfalla och utplånas, deras utsmyckning och kultföremål spridas för vinden.

Sedan även Japan under andra delen av nittonhundratrettiotalet börjat att sträcka sin långa militära arm alla längre in i Inre Mongoliet, försökte August Larsson på den mongoliska regeringens vägnar, att motverka Japans ekonomiska och politiska inträngande i Djingis khans gamla kungarike. Men Augusts insatser mot japanerna förslog inte. På hösten 1937 invaderade japanerna större delen av norra Kina, inklusive Inre Mongoliet.

Därmed blev det omöjligt för August Larsson att längre bedriva någon handel med Kina. Han började förbereda sig för att lämna Mongoliet och Kina, hans hemländer sedan 45 år. En mörk höstkväll 1938 bultade det på porten till Larsson bostad i Chagan Khoran Sum. Det var en av Larssons vänner Prins De som hade kommit för att varna honom för japanerna, som var ute för att fängsla Larsson.

August tackade för varningen och tog ett långt farväl av sin mångårige vän. Han packade under natten och gav sig av mot Kalgan i gryningen. En vecka senare började japanerna att söka efter honom, men då var han redan på väg mot Kalifornien som skulle bli hans nya hemland, där hans hustru och de numera sex barnen som hunnit bli stora, väntade på honom efter alla äventyr.

Axel Odelberg har följt i August Larsson fotspår spår från Sverige till Kina till Mongoliet, och vidare tillbaka till både Sverige, Amerika och Kanada. Han har tecknat ett imponerande, spännande och underhållande porträtt av torparsonen som blev hertig, och som kom att skapa tidningsrubriker världen över som ”duke” Larsson.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen