[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Jag känner hur det börjar lukta köpläge bakom kröken, säger börsmäklaren på S-E-B till sin nya kund och spelar sedan bort större delen hennes besparingar på lite drygt ett år. Det är upptakten till Lars Ohlsons nya bok som speglar spelet bakom kulisserna i den hänsynslösa svenska finansvärlden.

Boken titel: Ruinmakarna 2
Författare: Lars Ohlson
Förlag: Börsofferjouren, 2003
Antal sidor 280

Boken heter Ruinmakarna 2 (Börsofferjouren,2003) och är en fristående fortsättning på hans tidigare bok om Ruinmakarna, (Stockletter, 2002) som jag tidigare recenserat i Sundsvalls Tidning (2003 -02-22)

I den nya boken som är en fristående fortsättningen av den första, förklarar Lars Ohlson på ett intresseväckande och pedagogiskt sätt hur bankerna och deras dotterbolag bär sig åt för att stjälpa i stället för att hjälpa sina kunder, utan att själva i de flesta fallen behöva ta något som helst personligt ansvar, för vad dom ställer till med.

A och O för dessa mäklare är att försöka bli kompis med sina kunder. Att inge förtroende. Att framstå som en auktoritet, som en som kan det här med börsen och som kunderna kan lita på. Utan någon sådan social talang blir man inte någon framgångsrik mäklare, skriver Ohlson.

När man läst boken, förstår man också att det mesta kring köp och försäljning av aktier och optioner mot konsument, mest handlar om yvigt ”munväder”, och att det i de flesta fallen inte heller finns teckning för de generösa löften om guld & gröna skogar som ges i samband med att man lyckats erövra en ny kund.

I själva verket är de flesta av de mäklare som Ohlson skriver om inget annat än renodlade försäljare, som får sin bonus och ställning på företaget på grundval av hur mycket de säljer, inte vad de säljer. För den oinvigde blir aktie - och optionsaffärer som överlämnas till dessa mäklare, ungefär som att spela på roulette. En del satsar på rött, andra på svart. Ingen vet var kulan ska stanna. Många låter känslan avgöra.

I fallet med S-E-B - mäklaren förlorar kunden större delen sitt kapital på cirka på ca en halv miljon kronor under drygt ett år. Mäklaren börjar med att spekulera på ett sätt som snabbt visade sig vara ett misstag. Han började med att satsa på en bra rapport från Ericsson, som visade sig vara en katastrof.

Därefter fortsatte han ändå att spekulera i Ericsson, Skandia och några andra företag.. På kort tid var mer än 400.000 av de satsade 502.000 kronorna borta. Ändå tyckte sig banken inte hade gjort något fel, vilket man till sist ändå var tvungen att medge. Kunden lyckades på ett mirakulöst sätt få tillbaka sina förlorade pengar från S-E-B.

Gemensamt för många av dem som bankerna spelat bort pengarna för är att de varit ganska ointresserade av spel - aktier och optioner inräknat och just därför haft en god ekonomi, skriver Ohlson.

Två som på sätt och vis skiljer sig från det gängse mönstret är Per och Catharina Boström från Katrineholm - för de spelade faktiskt till sig sina pengar. Ända sedan de träffades 1984 hade de haft ett stående 8-raderstystem på Lotto, som till sist gav utdelning med råge.

Lördagen den 6 november 1999 gick systemet in. Det blev sju rätt och en vinst på 1,85 miljoner kronor, som de med hjälp av Sörmlandsbanken snabbt gjorde av med. Banken gjorde så att större delen av lottovinsten på 1,85 miljoner förvandlades till en skuld på 350.000 kronor.

- Hela upplägget var så dumt från början till slut, säger Per Boström i dag. Inte bara för att det gick dåligt, utan också för att detta var något som banken hittat på åt oss, och som vi inte alls från början hade bett om.

- Vår målsättning hade från början varit att få lite mer än de 3,5 procent man fick på ett vanligt sparkonto, fortsätter Per . Vi var aldrig ute efter några jätteklipp. När vi kom in till Sörmlandsbanken med pengarna, frågade vi om de kunde hjälpa oss att få en avkastning på omkring 10 procent om året. Om banken hade sagt att det inte fanns någon sådan tjänst, ja då hade vi satt in pengarna på ett vanligt bankkonto.

- Men banken tyckte att 10 procent var en blygsam målsättning och började i stället med att spekulera bort pengarna.

Författarens själv anger flera skäl till varför han skrivit böckerna. Ett skäl är att bägge böckerna skall kunna fungera som handböcker för alla som förlorar pengar på sin banks inkompetens eller vårdslöshet. Företeelser som han menar ofta går hand i hand.

Ett annat skäl är att lyfta fram den situation som alla de människor hamnar i som ruineras av sin bank. Det finns i dag ingen instans för dem att vända sig till för att få sina pengar tillbaka. Finansinspektionen driver inga enskilda ärenden. Konsumenternas Bank - och finansbyrå (som ägs av bankerna) har endast en rådgivande funktion. Allmänna Reklamationsbyrån driver inga ärenden som som bygger på muntlig bevisning eller som är omfattande. Konsumentverket driver i praktiken knappt några bank - och finansärenden alls.

Det enda som återstår för dem som fått sina pengar bortspelade av sin bank är att vända sig till advokat. Men advokat kostar pengar och det är ju pengarna de blivit av med. Slutorden i boken visar på ett rättslöst tillstånd för de bankkunder som blir avlurade sina pengar.

I praktiken har de inte har någon större möjlighet att slåss för sin sak. Det förklarar också varför relationen mellan bank och kund inte förbättras och varför förtroendet för de svenska bankerna fortfarande befinner sig på bottennivå.

När de avtal som reglerar förhållandet mellan bank och kund vare sig följs av bankerna eller i våra domstolar, borde enligt mitt förmenande böckerna som speglar vilka missförhållanden som råder mellan bank och kund få regeringen reagera, genom att se till att avtalslagen följs, och att bankernas rådgivaransvar snarast förbättras.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen