[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

De flesta framgångsrika politiker fastnar i de egna politiska partiernas dogmer. Så inte Per Ahlmark som ihärdigt som ingen annan kämpar för demokrati och frihet. Även i sin senaste bok: ”Det är demokratin, dumbom” (Timbro, 2004) värnar Ahlmark om demokratins värden och mirakel.

 Bokens titel: Det är demokratin, dumbom
Författare: Per Ahlmark
Förlag: Timbro, 2004
Antal sidor: 335

Per Ahlmark (f 1939) har hunnit med en hel del i sitt liv. Han har varit både partiledare och vice statsminister för folkpartiet. Under 45 år har Ahlmark hunnit engagera sig i kampen mot många diktaturer och extrema rörelser.

Det är bestämda åsikter som han framför i boken. En åsikt är att fria länder måste hålla samman för att diktaturerna stegvis skall kunna försvagas. En annan är att han fördömer både EU:s och Sveriges likgiltighet inför irakiernas frihet. I sin nya bok retar han säkert gallfeber, på såväl vänster – som högerextremister, så hårt som han driver den politiska kampen mot både antisemism och den förhärskande svenska antiamerikansim inom många intellektuella kretsar.

Den kamp som Per Ahlmark för är kampen mellan frihetens försvarare och dess många dödgrävare. Ahlmark kan sin historia och följer alla stora politiska händelser som han också självständigt tolkar i sin egenskap av kolumnist i Dagens Nyheter.

När det gäller Förenta Nationerna får också FN sin släng av sleven. Boken tar upp FN:s förfall och Kofi Annans nonchalans inför folkmord. Kritiken gäller perioden mellan åren 1993 och 1996, när Annan var biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande operationer.

En av de två största tragedierna, där Per Ahlmark hävdar att Kofi Annan bär en mycket stor del av ansvaret, är de serbiska arkubuseringarna av tusentals människor i staden Srebrenica som troligen var den mest omfattande massakern i Europa efter andra världskriget. Muslimerna där fick vid eldupphöravtalet 1993 löfte om att FN – trupperna skulle försvara dem. Det åtagandet var en förutsättning för att de skulle gå med på att avväpnas. Platsen förklarades av FN vara ett så kallat ”skyddat område”

På sommaren 1995 ”skyddades” muslimerna i Srbrenica av 600 holländska FN – soldater. I juli gick serbiska styrkor till anfall mot området. Medan FN inte gjorde någonting alls för att leva upp till sin utfästelser om att befolkningen skulle försvaras. Som en följd av den tidigare avväpningen av muslimerna kunde dessa inte försvara sig mot de serbiska trupperna.

Framför ögonen på FN deporterade den serbiske generalen och krigsförbrytaren Ratko Mladic kvinnorna och barnen. Alla fick löfte om god behandling: Mladic förklarade att ingen hade något att frukta. Samtidigt fångade han in de muslimska männen och mördade 7.000 av dem.

Även FN:s dåvarande generalsekreterare kritiseras av Per Ahlmark. Det gäller egyptiern Boutros Gahli. Han hade gång på gång uttalat sig provokativt och nonchalerandet om fasorna i Bosnien. Kombinationen av Boutros – Gahli och Kofi Annan blev förfärlig. De hade de redan hunnit visa året innan, när de demonstrerat sin inkompetens under det troligen snabbaste folkmordet i mänsklighetens historia vad gäller dödande under mycket kort till i proportion till landets samlade befolkning, skriver Ahlmark.

Det gäller folkmordet i Rwanda. Landet som var nästan lika stort som Sverige när det gäller invånarantal. Rwanda hade 7 miljoner invånare. FN:s uppdrag var ungefär detsamma i Rwanda våren 1994 som året efter i Srebnica. Kofi Annan var också ansvarig för de FN- trupper som fanns i landet före och under krisen.

Redan fyra månader innan hutuaktivister inledde sitt massdöande av tutsier fick Kofi Annan ett alarmfax från Romeo Dallaire, den kanadensiske generalen som var befälhavare för FN-trupperna i Rwanda. Dallaire gjorde klart att hans meddelande var av yttersta vikt, beskrev noggrant hur hutuerna planerade en utrotning av tutsibehfolkenen (”anti-Tutsie extermination”), berättade vem som var hans källa(en hutu) och att betydande vapenlager låg i beredskap för att nyttjas i den kommande etniska rensningen.

Dallaire begärde att få evakuera källan (för att skydda honom) och att lägga beslag på vapenlagret. Kofi Annan avvisade både förslagen. Dessutom föreslog han att Dallaire skulle berätta för hutupresidenten Hsbyarimana vem angivaren var, trots att denne hade uttryckligt hade namngett presidentens närmaste medarbetare som skyldiga till planerna på folkmord.

Vid flera tillfällen senare, efter en flygkrasch som blev startskottet för folkmordet, fullföljde Annan en liknande extremt passiv linje. Därefter mördades ungefär 800.000 tutsier under 100 dagar med början i april 1994. FN var förlamat av chefernas brist på handlingsvilja och stormakternas likgiltighet.

Det övriga innehållet i Per Ahlmarks bok är både omfattande och spänner över ett brett politiskt fält. Om vad Kofi Annan och vad folkmorden borde lära oss. Om demokrati och krig, hungersnöd, judar och hat. Om slakten som mål, döden som kult, och idékampen som förs just nu. Om hur man gör motstånd.

Friheten och dess fiender får också stort utrymme. Boken är som alltid när det gäller Ahlmark rappt skriven. Den innehåller Per Ahlmarks skarpa analys till många av de större politiska händelserna som tidningarna inte skriver om. Händelser som skulle gått oss spårlöst förbi, om inte Per Ahlmark engagerat sig i de politiska frågeställningarna om vad som är rätt och fel, som dessa större händelser alltid ger upphov till.

Mats Lönnerblad
Författare och litteraturkritiker

Bankrättsföreningen