[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Trots att den svenska bankkrisen (1987 - 1993) har haft mycket större ekonomiska konsekvenser än någon annan ekonomisk kris i Sveriges historia, som hela svenska folket nu får vara med och betala tillbaka, har livbolagskrisen sysselsatt massmedia i mycket större utsträckning än bankkrisen.

Bokens titel: Livbolagskrisen
Redaktör Olle Rossander och 11 medverkande
Förlag: Finansinspektionen, 2004
Antal sidor: 118
Pris: cirka 155 kronor

Finansinspektionens nya generaldirektör Ingrid Bonde som ser som sin uppgift att informera om krisen inom de svenska försäkringsbolagen har därför tagit fram en liten bok med det passande namnet: Livbolagskrisen (Finansinspektionen, 2004) där 11 personer med olika anknytningar till livbolagen, ger sin syn på en bransch i kris.

Tore Andersson som är avgående VD i försäkringsbolaget Folksam ger mig rätt i sak när det gäller den ekonomiska bedömningen av krisen i livbolagen. Situationen för de olika försäkringsbolagen i dag kan inte jämföras med den ekonomiska kris som rådde i  bankerna under bankkrisen, anser han. Ännu har inga försäkringsbolag tvingats gå till staten för att få ekonomiska garantier.

Thomas Bryttling, docent i företagsekonomi  på Handelshögskolan i Stockholm, ger i boken sitt råd på lösningen av krisen i livbolagen. Det  är samma recept som jag sedan länge efterlyst för bankkrisen. Hans recept är öppenhet och försoning. Det är något som ingen fortfarande lyckas åstadkomma när det gäller bankkrisen. Den oberoende utredning som riksdagen beslutade om skulle utreda bankkrisen ordentligt för mer än ett år sedan, har fortfarande inte kommit till stånd.

Enligt Bryttling är denna sydafikanska sannings -och försoningskommissionen en förebild. Deras uppgift var att lägga grunden till en djupgående mentalitetsförändring i en situation där förtroendet var obefintligt. Dagens förtroendekris inom bank - och försäkringsvärlden handlar inte om mord, tortyr och förtryck.Men första fasen i en förtroendekskande process ser likadan ut.

1. Sanningen måste fram och bli offentlig
2. Misstag och felaktigheter skall namnges och få ett konkret innehåll.
3. Oavsett vem som gjort fel så måste det erkännas
4. De som drabbats måste få höras, oavsett vilken sida de befinner sig
5. Viljan till förändring måste finnas

Min uppfattning är att orsaken till livbolagens  kris är nog mycket lättare att begripa sig på än bankkrisen. Att livspararna är lika rasande som de företagare som oförskyllt blev av med sina företag under bankkrisen är lätt att förstå. Bara i år har livförsäkringsbolagen tagit tillbaka eller senarelagt pensioner för 13,7 miljarder kronor enligt en sammanställning som Dagens Industri (DI) gjorde i juni 2004.

Men i stället för att berätta hur mycket återbäring som tas tillbaka använder sig bolagen av de siffror som låter bäst, enligt upprörda pensionssparare. Många sparare anser att de siffror som livbolagen lämnar ut är rena lurendrejeriet, och är mest arga av den anledningen.

Andra reagerar för att spararna också tvingas skatta för en avkastning som de inte får. Det blir konsekvenserna när livbolagen tar tillbaka spararnas återbäring som de redan betalat skatt på.

Enligt Ingrid Bonde är nya rutiner, lagar och uppförandekoder på väg vilket hon hoppas skall medföra, att livförsäkringsbolagen går stärkta ur krisen. Även Anders Andersson medverkar i boken. Han är chefredaktör på tidningen Privata Affärer, och  anser att det var den bortglömda kundnyttan som skapade krisen i livbolagen.  Man hade helt enkel glömt bort att tänka på kundens bästa. Det var när aktievärdet blev viktigare än kundvärdet som skandalerna tog fart. Direktörerna tänkte mer på sina egna pengar än på kundernas.

Att det inte bara är Sverige som har problem med sina livbolag framgår av ett kapitel i boken som skrivits av Howard Davies  som under drygt sex år arbetade som styrelseordförande för Financial Services Authority (FSA) i Storbritanien, som har ungefär samma övervakande uppgifter som den svenska Finansinspektionen.

Han anser att det på tillsynssidan finns ett avsevärt behov av en annorlunda inställning till avsättningar och solvenskrav. Krav som gäller för både banker och försäkringsbolag. Hans personliga inställning är att försäkringsbranschen måste nå ett förhållningssätt som baseras på den senaste Baselöverenskommelsen, som både svenska banker och försäkringsbolag förbundit sig att följa. Men som ingen av de svenska bankerna följde under bankkrisen.

Med andra ord ett system av ett grundläggande kapitalkrav, en anpassning som tar tillsynens bedömningar å allvar. Marknadisciplinen måste stärkas. Det kan bara ske genom förbättrade redovisningsprinciper.

Det var ju genom att helt enkelt strunta i Baselreglerna som bankkrisen fick det våldsamma förlopp den fick i Sverige. Hela Sverige höll på att gå i statskonkurs ! Såväl Gota Bank som Nordea (gamla Nordbanken) befann sig i en obeståndssituation redan den 1 februari 1990. Ingen av de övriga bankerna brydde sig om att följa den stipulerade kapitaltäckningsgraden.

Precis som i Sverige har erfarenheten från de senaste åren varit plågsamma för den brittiska försäkringsbranschen, dess kunder, lagstiftare och regering. Jag instämmer därför med Howard Davies fromma förhoppning att de hårda läxor som vi i Sverige tvingats lära oss under både bankkris, börskris och försäkringskris kommer att kapa mer stabil sparbransch i framtiden.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen