[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Umberto Ecos nya bok "Tankar om litteratur" (Brombergs Bokförlag, 2004) är, trots att den är akademiskt konstruerad, en fängslande och omtumlande bok. I olika essäer försöker  han visa på litteraturens olika sätt att fungera. Vad som krävs för att kunna skriva en roman eller en text, som förmår att nå fram till sina läsare.

Bokens titel: Tankar om litteratur
Författare: Umberto Eco
Förlag: Brombergs Bokförlag, 2004
Antal sidor: 290  sidor

Själv lyckades Umberto Eco riktigt bra redan vid det första försöket. När han började skriva på  sin första roman "Rosens namn" var han redan 46 år. Han berättar om själva planeringen och det oerhörda arbete han lade ner under två år på boken,  innan han själv blev nöjd med resultatet.

Men det är inte om sig själv som Umberto Eco i första hand skriver. Det väntar han med tills i boken sista kapitel som heter "hur jag skriver". Huvuddelen av boken ägnas åt andra författare som han själv beundrar, för deras medvetna konsekvens i sitt skrivande och hur de burit sig åt för att nå sina läsare.

Dit hör bland annat läsningen om Dante Alichieri (1265 - 1321) vars bok Den gudomliga komedin har berättar om. Kapitlet om "Paradiset", betraktar Eco som den vackraste av komedins tre delar. Han upplever avsnittet om Paradiset som ett mästerverk av inre plåga, av villrådighet, entusiasm och misstro. Eco menar att det således är i ljuset av månghundraårig förnuftets poesi som Paradiset ännu i dag kan läsas lättare och uppskattas ännu mer.

Även stilen i Det kommunistiska manifestet från 1848 analyseras av Eco, vars innehåll har haft stort inflytande på två seklers händelser. Denna text upplever han som fantastiskt manipulativ. Texten förmår växla mellan apokalypiska toner och ironi, effektiva slagord och tydliga förklaringar som än i dag ( om det kapitalistiska samhället verkligen tänker hämnas för den förtret som dessa ganska få sidor ställt till med) borde analyseras med religiös noggrannhet i alla reklamskolor.

Umberto Eco jämför skrivande med måleri och skapande av musik. Det kommunistiska manifestet inleds med ett överväldigande pukslag, på samma sätt som Beethovens Femma "Ett spöke går runt i Europa" (och vi får inte glömma att vi då fortfarande är nära skräckromanens förromantiska och romantiska blomstringsperiod och spöken är väsen som bör tas på allvar).

Omedelbart därefter  följer i manifestet en översikt över klasskamper alltifrån romarriket till bourgeoisins uppkomst och utveckling. I slutet av detta lovtal som manifestet utgör kommer den dramatiska vändningen : Häxmästaren Marx inser att han inte förmår tygla de underjordiska krafter som han själv har lyckats frambesvärja. Segraren kvävs av sin egen överproduktion.

Ett annat kapitel ägnas åt James Joyces ansträngningar att finna det fulländade språket i Ulysses. Redan i The study of language, en essä som skrevs under Joyces första år vid universitet,  ser vi en imponerande färdighet som sedan ligger till grund för själva strukturen i Ulysses.

Den unge författaren Joyce talar redan då om ett konstnärligt språk som undviker "den hårdhet som bara duger till platta uttryck på grund av ett överbelastat inflytande av det som är vackert i patetiska fraser, en utvidgning av ord, strömmar av invektiv, metaforer och en mångfald figurer, men som även i de mest känslosamma ögonblicken ändå bevarar en spontan symmetri"

Förutom  sitt författarskap ägnade sig James Joyce åt uppfinna en ny grammatik. Sökandet efter sanningen blev för honom sökandet efter det perfekta språket.

Umberto Eco nämner också två författare för vilka stilen är ett utsökt semiotiskt begrepp. För Flaubert är stilen ett sätt att forma ett verk. Den är naturligtvis unik. Genom stilen visas också ett sätt att tänka och betrakta världen. För Marcel Proust blir stilen ett slags omvandlat förnuft som blandas i ämnet. Proust själv ansåg därför att Flaubert genom sin tillämpning av passé simple och passé composé , presens particip och imperfekt förnyar vår syn på tingen nästa lika mycket som filosofen Kant.

Umberto Eco skriver också om vad som menas med kritik (i konsten och i litteraturen) Den första metoden som vi kallar recension är det jag själv arbetar med, när jag nu skriver om Umberto Ecos bok senaste bok. En recension menar han kan i bästa fall begränsas  till att ge läsarna en sammanfattning av verket som de ännu inte har läst, och sedan lägga fram kritikens omdöme. Dess funktion är i hög grad information och (förhoppningsfullt) diagnostiskt förtroendeingivande.

Man skriver bara för en läsare avslutar Umberto Eco. Det är inte så att den ljuger som påstår sig skriva för sin egen skull, men han är skrämmande ateistisk. Även ur strikt sekulariserad synvinkel. Olycklig är den som inte vet hur man vänder sig till en framtida Läsare. Det är genom författare, som bidrar till att forma språket, som litteraturen skapar identitet och gemenskap.

Mats Lönnerblad
Författare och litteraturkritiker

Bankrättsföreningen