[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Rångivarna
Författare: Lars Ohlson
Förlag: Förlaget 4 november, 2004
Antal sidor: 230

Enligt Jan Kleineman har begreppet rättslig grund när en uppdragsgivare mot betalning ger en uppdragsgivare råd och annan information. Uppdragsgivaren har då skyldigheten att informera sig om uppdragsgivarens förkunskaper i ämnet och ge honom all den information som är relevant i sammanhanget på ett sådant sätt, att han kan tillgodogöra sig innehållet.

Med en bandspelare och frågor som bankerna inte kan svara på, har journalisten Lars Ohlsson gett sig in i kapitalförsäkringarnas snåriga värld. Resultatet av hans ansträngningar har blivit en ny bok som heter: Rångivarna (Förlaget 4 november, 2004) I Ohlsons tredje bok om de svenska storbankerna, som med olika metoder som lurar sina kunder, kallas sakerna för något annat än vad de är. Här försvinner stora belopp i dolda avgifter. När kunderna klagar kommer de ingen vart.

Vad som på ett tydligt sätt framkommer i boken är att bankerna sviker sin pedagogiska plikt. Frågan är om de inte också bryter mot den nya rådgivningslagen som trädde i kraft den 1 juli 2004 och mot de regler på dokumentationskrav hos ekonomiska rådgivare, som fanns redan innan, och som återfinns i Finansinspektionens författningssamling.

Bakgrunden till lanseringen av kapitalförsäkringar var hur krisbankerna efter den stora bankkrisen 1987 – 1993, när Gota Bank tvingades i konkurs, Nordea (gamla Nordbanken) omhändertogs av staten, S-E-B var konkursmässig och hela sparbanksrörelsen höll på att gå i kvav – var bl a kapitalförsäkringar den nya affärsidé som skulle få bankerna på fötter igen.

Det var i samband med såväl Gota Banks och Nordeas obeståndssituation den 1 februari 1990, som de fondanknutna kapitalförsäkringarna som egentligen inte har någonting med försäkringar att göra, lanserades under buller och bång. Det enda försäkringsmoment i försäkringarna, skriver Ohlson, är att 101 procent (hos vissa banker bara 99 procent) av det aktuella försäkringsbeloppet betalas ut till de efterlevande om försäkringstagaren skulle avlida under försäkringens löptid.

Att försäkringskonstruktionen i kapitalförsäkringar endast är fiktiv framgår bland annat av att avgifterna för försäkringarna i regel efter ganska kort tid överskrider den extra procent (i de fall någon sådan över huvudtaget existerar) som betalas ut från försäkringen vid dödsfall.

Bankerna upptäckte snabbt fördelarna med kapitalförsäkringar och marknadsförde dem allt intensivare under hela 1990 – talet. Marknadsföringen var mycket framgångsrik. Kritik framfördes dock från flera håll, inte minst från Anders Andersson på Privata Affärer, som i artikel efter artikel varnat för kapitalförsäkringars nackdelar, och Jonas Lindmark på Morningstar som slagit fast att ”kapitalförsäkringar är dyra och dumma”

Lars Ohlson anser att bankernas rådgivare som säljer kapitalförsäkringar inte är mer rådgivare än expediterna på Åhléns parfymeriavdelning eller grönsakshandlarna på Hötorget i Stockholm. De skiner inte upp och lägger huvudet på sned för att de vill oss väl. De vill sälja.

Ett exempel på en sådan försäljare, utklädd till rådgivare hittar Ohlson på Nordeas kontor i Sollentuna. Han heter Richard Warholm som sålt en kapitalförsäkring till Stefan Blomqvist som ville att arvet efter hans föräldrar skulle placeras ”tryggt och säkert”. Sedan försvann en halv miljon kronor genom Warholm hos Nordea i Sollentuna.

En annan försäljare, också utklädd till rådgivare, hittar Ohlsson på Handelsbankens kontor i Märsta. Han heter Jonas Norell och arbetar under falsk täckmantel. Medan han spelar sin roll som bankrådgivare står hans mobiltelefonnummer på SPP som är Handelsbankens livföräkringsbolag. Och av SPP har han uppdrag att sälja försäkringar.

Rakt i klorna på Jonas Norell, i tron att han var en privatekonomisk rådgivare, hamnade Jane Morgan. Genom att teckna sig för SPPs kapitalförsäkringar trodde hon att hennes kapital var försäkrat. Men på Handelsbanken försvann mer än hälften av pengarna från hennes livsverk.

Måndagen den 5 juni slöt hon ett avtal med Norell att han skulle förvalta hennes kapital på 2, 1 miljoner kronor.

Efter bara 17 dagar, måndagen den 26 juni skickade banken ut ett saldobesked som visade att värdet på försäkringen hade minskat med lite mer än 56.000 kronor. Sedan fortsatte värdet på Janes försäkring att minska. I mars 2003 var värdet nere under hälften av de 2, 1 miljoner kronor som hon satt in knappt 3 år tidigare. Sedan dess har det legat kvar runt 1.050.000 kronor.

För såväl Stefan Blomqvist som för Jane Morgan innebar bankernas placeringen en privatekonomisk katastrof. Morgan skrev på kapitalförsäkringen i tron att kapitalet var försäkrat i denna försäkring. Men det var den uppenbarligen inte. Vare sig Blomqvist eller Morgan förstod vad en kapitalförsäkring är. Av alla intervjuerna som Lars Ohlsson gjort, framgår att det vet inte bankernas försäljare heller.

Förmodligen inte heller uppemot en miljon svenskar som i dag äger en kapitalförsäkring. För de allra flesta har det varit en riktigt dålig affär.

För bankerna som genom kapitalförsäkringar vältrar över alla risker på sina kunder har kapitalförsäkringarna varit en god affär. Hur viktig fondförvaltningen har blivit för bankernas verksamhet framgår bland annat av Nordeas årsredovisning för år 2000. Fondförvaltningen drog då in 4,7 miljarder i intäkter, medan courtage från aktiehandel drog in 2, 7 miljarder och utlåningsverksamheten 2,5 miljarder.

Min egen uppfattning om bankernas verksamhet i detta avseende försäljningar av fonder och kapitalförsäkringar är densamma som Ohlsons. Rångivarna är lika avslöjande som underhållande. Efter bankernas plundringståg mot fastighetsägare och företagare under bankkrisen, är bankernas nya offer den stora allmänheten. De luras att satsa sina pengar i fondsparande och kapitalförsäkringar där bankerna utan att behöva ta några egna risker. Bankerna behöver inte ens att informera om vilka risker som finns. Dessutom kan de tillgodogöra sig dubbla arvoden, genom att helt enkelt låta bli att berätta om de faktiska avgifterna.

Genom att svika sin pedagogiska plikt låter de svenska bankerna kunderna göra dåliga affärer, och satsa på hur usla fonder som helst. Huvudsaken är att de gör aktieaffärer och och att de sparar i fonder, för på det sättet genererar de courtageintäkter och fondinkomster år bankerna.

Mats Lönnerblad
Författare och litteraturkritiker

Bankrättsföreningen