Bakgrunden var att regeringen Ingvar Carlsson redan på 80-talet underlät att föra en nödvändig stram finanspolitik. Vi hade en tvåsiffrig inflation samt en lånefinansierad inflation; denna var till betydande del av rent spekulativ art.

För denna hade bankerna en betydande del av ansvaret men också de företag och de konsumenter, som trodde att de skulle klara sig på villkor, som visade sig driva fram en räntechock samt en nödvändig kreditåtstramning. Men i alla bedömningar av sådant slag förekommer risker, vilket också låntagare och företag måste räkna med.

Allt detta inleddes alltså under regeringen Carlssons tid vid makten. Det är de ledande politikerna i regeringen, Carlssons män i ledande befattningar inom kreditväsendet, men även den senare efterkloke Kjell-Olof Feldt, som bär ett betydande ansvar.

Varje klok bedömning av finanskrisen säger att huvudansvaret för dess uppkomst politiskt låg hos regeringen IC.

Det är också viktigt ha klart för sig att 90-talets företagskonkurser, massarbetslöshet samt ökning av statsskulden hade påbörjats under den Carlssonska eran.

Under regeringen Bildt fick vi en behövlig åtstramning av statsutgifterna samt en övergång till en flytande krona och en självständig riksbank. Detta var naturligtvis bra. Men samtidigt - och detta var en del av tragiken - så kunde inte den rent negativa BNP:n , inledd under regeringen IC, mötas på annat sätt än via en kraftigt ökad statsskuld. Annars hade vi fått massarbetslöshet, en ännu större utslagning av arbetskraft samt sannolikt en total kollaps av banker och andra finansinstitut.

Förvisso skedde här en rad fula trick bakom kulisserna och även av rena rättsövergrepp av det slag, som Bankrättsföreningen för sin kamp mot. Sådant ska belysas i en öppen debatt, men också med hjälp av de lagar och de domstolar, som enskilda och företag kan få sin rätt genom. Men de har inte alltid rätt liksom inte heller banker och myndigheter. Och det saknas också som känt en absolut rätt, vilket ibland tvister och skadegörelse kan lösas via jämkning och skiljedom.

Men vad gäller regeringen Bildt så hade den att starta sitt jobb utifrån de förutsättningar som gavs. Hans regering bär naturligtvis, liksom alla regeringar, ett kollektivt ansvar för de beslut den kan ta på egen hand eller för de förslag som den väcker. Något ministerstyre är inte tillåtet i vårt land och förvaltningarna ska vara oberoende myndigheter.

Finansinspektionen ska som känt upprätthålla förtroendet för den finansiella sektorn, ha banker och kreditinstitut under tillsyn, bedöma det ekonomiska läget i en rad enskilda företag och branscher och på finansmarknaden i sin helhet. För vissa finansiella tjänster krävs tillstånd av FI. FI har också att utreda misstankar om kurspåverkan och insiderbrott samt utforma regler för de finansiella företagens redovisning. Allt detta för att gagna allmänhetens intressen och för att få konsumenternas förtroende.

Verksförordningar av så övergripande slag behövs. Men samtidigt måste konstateras att hur stora resurser man än ger skilda myndigheter så kan de inte klara mer än en begränsad del av dem. Men lika troligt är det att i akuta lägen och närmisstankar och bevis kommer fram om direkta oegentligheter eller allvarliga störningar så måste en myndighet som FI öka sina insatser samt även prioritera dem.

Nu har jag till Hans Schedin ställt ett antal frågor om det som hände under själva bankkrisen.

Kortfattat är hans svar att FI enligt FFFS 1991:10 inte verkade för eller bidrog till att bankerna i allmänhet, ej heller krisbankerna, fick rätt via FI att beslagta företag och egendomar från bankernas skötsamma kunder.

Vad gäller Bo Lundgrens- och även Carl Bilds -påstådda påverkan, ja, direktiv till FI att medverka till sådana åtgärder och beslut så sägs klart att någon enskild minister, och underförstått inte heller regeringschefen, har rätt att ge sådan order. Sådana påståenden sägs vara helt gripna ur luften.

På fråga om FI via kontakter med Bo Lundgren fått tillåtelse eller direktiv om att nedvärdera hela det svenska fastighetsbeståndet med 50-75 % ges ett entydigt nej.

För en enskild medborgare som alltid varit intresserad av rättsfrågor och att även demokratins hela regelverk ska tillämpas så räcker det inte med anklagelser som är så allvarliga att krav ställs på riksrätt. Debatt kan ske om sådant, krav kan ställas på vad man menar skäligt underlag, men även trovärdiga bevis måste företes.

Per Fredö

Bankrättsföreningen