Resultatet från de 3 av de 4 avsnitten som jag följt på TV, har vaskats fram från hela 100 intervjutimmar under tio år som Erik Fichtelius och fotografen Paolo Rodriguez följt den förre detta statsministern är synnerligen magert. När ett enda avsnitt återstår undrar jag vad statsministern egentligen har uträttat under sina 10 år vid makten.

Det är mest kontroversiella uttalanden som Persson strör omkring sig, som efteråt bestämt har förnekats av dem det berör, utan att någon av dessa fått tillfälle att dementera vad som sagts i Fichtelius program, vilket på ett uppenbart sätt strider mot Public service TV:ns policy att höra bägge parter.

Om Den förre statsministern Carl Bildt säger Göran Persson att han efter det borgerliga valnederlaget 2004, skulle erbjudit Bildt posten som generaldirektör för Luftfartsverket vilket Bildt säger, är fantastiska fabler ur Perssons egen fatabur. Om Maud Olofsson påstår Persson att hon ringde honom före valet 2004 för att få stöd, vilket Maud Olofsson energiskt förnekar.

Göran Persson är heller inte nådig mot sina egna medarbetare. Om sin efterträdare Mona Sahlin säger Persson att hon är överskattad och att hennes styrka inte är tänkandet, utan att förmedla ett budskap som andra inom partiet tänkt fram. Enligt Persson är det han själv som är strategen, medan Mona Sahlin bara är en kommunikatör.

Även den förre finansministern Erik Åsbrink får sig också en ordentlig känga i programmen. Erik Åsbrinks uppseendeväckande avgång som finansminister skulle vara ett sätt att försöka få Göran Persson på fall, vilket förnekas av Åsbrink. Margareta Winberg var illojal och oschyst när hon påstod att hon fick sparken. Själv säger Winberg att hon velat jobba kvar men inte fick det, vilket hon då själv tolkade som att hon fått sparken.

Samarbetspartierna får också en ordentlig släng av sleven Om Miljöpartiet , säger Persson att de är stöddiga och otrevliga. De smäller i dörrar och ljuger. Maria Wetterstrand slår tillbaka och menar att Persson kände sig provocerad av att Miljöpartiet ville förhandla om sina hjärtefrågor för att samarbeta med socialdemokraterna.

Under partiledardiskussionen inför det svenska ordförandeskapet i EU påstår Persson att partiledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman hutat åt männen runt bordet, genom att säga att de inte fick lov att ”knulla runt hur som helst”, vilket Schyman inte kommer ihåg att hon skulle ha sagt.

Vad har då Persson själv uträttat under sina 10 år ? Han tar åt sig äran för att ha sanerat statens finanser. Här saknar jag ordentliga frågor från Fichtelius hur detta har gått till.

I min senaste bok: Falskspel i affärer och politik (2006) under rubriken: Ny pensionsbomb på väg att brisera visar jag i alla fall varifrån pengarna till denna ”sanering” kommer.

I en tidigare överenskommelse med dom borgerliga har staten redan använt 258 miljarder som man tagit från pensionärerna för att kunna betala den höga räntan på den självförvållade statsskulden.

I min bok redogör jag också för Sveriges dopade ekonomi och att sedan slutet av bankkrisen (1987 – 1993) har den svenska kronan förlorat ytterligare cirka 40 procent av sitt värde sedan 1992. Det är denna stora prisförändring som gett ordentlig skjuts åt den svenska exportindustrin och som betytt en 40-procentig fördel gentemot storföretagens internationella konkurrenter.

Det som socialdemokraterna tillsammans med sina samarbetspartier och oppositionen under Perssons 10 år vid makten uträttat är således att ha tagit pengar från pensionärerna och låtit företagen och medelklassen få betala dyrt för bankkrisen, både i form att värnskatt, moms på moms, höga fastighetstaxeringar och utjämningsskatt. Någon ordentlig sanering av statens egna utgifter har således inte förekommit under Perssons partiledarskap.

Någon oberoende utredning av bankkrisen som riksdagen har beslutat om har det fortfarande inte blivit. Inte eller har den statliga byråkratin minskat nämnvärt i omfång under Perssons regeringstid. Vad jag fortfarande saknar är således en objektiv granskning av vad som hände under Perssons regeringsperiod, vilket man inte kan beteckna Fichtelius dyra och intetsägande dokumentär för.

I hela 3 avsnitt har Göran Persson, utan att vare sig bli emotsagd eller dementerad i samma program, kunnat smutskasta sina motståndare. Det är först i den efterföljande pressdebatten som Perssons fiender har kunnat gå till motoffensiv. Själv häpnar jag över de skvalleraktiga saker Persson säger och hur dåligt Fichtelius agerat i förhållande till sitt material genom att inte själv undersöka fakta, vad saneringen av Sveriges ekonomi inneburit.

Det är inte någon granskande journalist värd namnet, som har gjort dessa program för att kunna vidareförmedla för tittarna vad som har skett ekonomiskt och politiskt i Sverige under dessa 10 år. När alla frågeställningarna fortfarande kvarstår, trots Fichtelius unika möjlighet att redogöra för den verklighet som han har till uppgift att förmedla, är detta det sämsta program om en långvarig politisk gärning, som jag någonsin tagit del av.

Mats Lönnerblad

TV- program i 4 avsnitt I SVT 1. .
Del 1 Aldrig ensam – alltid ensam
Del 2 Post Presidency Depression
Del 3 Nog föder Gud höken
Del 4 Jag längtar efter stenarna där barn jag lekt

Sammanställt av Erik Fichtelius och redigeraren Kjell Tunegård
Fotograf Paolo Rodriguez

Bankrättsföreningen