[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

BRISTER I BANKLAGSTIFTNINGEN Finanskrisen i USA liknar den bankkris Sverige hade på 1990-talet. Vi går inte heller säkra för en ny kris. Den svenska banklagstiftningen har ­ allvarliga brister och det som hände då kan hända igen, skriver advokat Jan Thörnhammar, professor Clas Wihlborg och ekonomijournalisten Hans-Göran Björk.

Krisen på den amerikanska ­finansmarknaden är påfallande lik den vi hade i Sverige i början av 1990-talet. Den föregås av en skenande utlåning till gagn för bankernas aktieägare och ledning på kort sikt, men utan hänsyn till risker på längre sikt.

Detta förklaras i USA av att finansinstitut, som arrangerat bostadsfinansiering, har kunnat sälja risken vidare bland annat till institutioner som garanterats av staten (Fannie May och Freddie Mac) och till en del europeiska banker, som också varit starkt skyddade.

I Sverige före bankkrisen fanns det ingen i eller utanför bankerna, som kunde drömma om att en bank skulle kunna fallera. Detta gällde speciellt den statliga Nordbanken.

I USA och i Sverige kostade det inte banken något att ta risk, och på kort sikt ökade vinsten. Tillsynsmyndigheterna var heller inte rustade att bedöma risker och ingripa i tid.

Trots alla reformer sedan bankkrisen gäller liknande förhållanden i Sverige idag.

Vi går inte säkra för en ny bankkris här. Om den inträffar, vad har vi lärt oss från 90-talet?

Då var det framförallt statliga Nordbanken som genomgick den största krisen. Den dåvarande borgerliga regeringen fann en modell i USA som i Sverige kom att heta Securum – en skräpbank som skulle ta hand om dåliga krediter som fanns i den egna statliga banken.

Det lånade konceptet har sedan dess felaktigt marknadsförts internationellt som den ”Svenska modellen”. Den innebar att regeringen i sin proposition om Nordbanken och Securum (8/5 1992) gav tillåtelse till konfiskering av privat egendom.

Nordbanken gavs uttrycklig till­låtelse att, förutom nödlidande krediter, även lämna över kredit­engagemang till staten (Securum), där låntagaren skötte både amorteringar och räntor. Det var krediter som Nordbanken inte längre ville ha i sin framtida nya bankportfölj.

Redan före propositionen skrev Nordbanken i interna brev (1/4 1992) till sina regionchefer att man ”ska passa på” att göra sig av även med andra krediter, samt i senare brev att vissa engagemang helt skulle avslutas, oavsett betalningsförmågan.

I en tidigare hemligstämplad rapport om Nordbanken och Securum framkom att summan av krediter som skulle över till Securum var förutbestämd: 57 miljarder, varav mer än 20 miljarder var välskötta lån där låntagarna – i regel svenska företag – fullgjort sin del av låneavtalen.

Siffrorna bekräftas också i Securums redovisning av sin verksamhet 1993–1997. Friska lån sades upp av Nordbanken under sommaren och hösten 1992 innan de flyttades över till Securum.

De flesta kredittagarna, i huvudsak företagare, fick svårt att mitt i en brinnande kris byta bank. När hela lånet inte kunde återbetalas gick företagen i konkurs.

För många innebar det att privata egendomar, ofta livsverk som byggts upp från grunden i generationer, rycktes ur händerna och omhändertogs av staten för att senare säljas med stora ­vinster.

Konkurserna ledde till en stor kapitalförstöring som har kostat samhället långt mer än finanskrisens direkta kostnader. Konfiskeringen är dessutom ett brott mot egendomsskyddet i Europakonventionens artikel 1 i det första tilläggsprotokollet.

Den svenska banklagstiftningen skiljer sig tyvärr från vad som gäller i många andra demokratier.

Den ger banken ensidig rätt att på egna godtyckliga grunder säga upp ett lån, fastän den ena avtalsparten fullgör sin del av krediten.

I andra länder finns förvisso samma möjlighet men inte utan att banken kan bli skadeståndsansvarig om uppsägning av lånet vållat skada.

Inom den nuvarande borgerliga regeringen finns en tragisk ­motvilja att anpassa svensk ­banklagstiftning till vad som ­gäller i andra demokratier. Trolig anledning är att regeringen då ­indirekt tvingas erkänna misstag som begicks under den förra ­krisen.

Den svenska modellen innebär att en bank vid blotta misstanken om att kreditens pantvärde – egendomens marknadsvärde – har sjunkit kan säga upp krediten.

Detta gäller också dig som vanlig villaägare med lån i bank. Du saknar besittningsskydd.

Naturligtvis ska en kredit som inte skötts få sägas upp. Men det är inte rimligt att en bank som väljer att bryta ett kontrakt inte kan ställas till ansvar för den skada som uppkommer.

En låntagare som missköter sig kan däremot jagas livet ut för sin skuld. Ett minimikrav, jämte att lånekontrakten bör jämställas med avtalslagen, är att dom­stolarnas kompetens i finansiella frågor stärks.

Detta är bara ett exempel på flera allvarliga brister i den svenska banklagstiftningen. Att påstå att vi är bra rustade inför en ny finanskris i Sverige är inte hela sanningen.

Det som hände under krisåren 1991 och framåt kan hända igen.

JAN THÖRNHAMMAR
advokat, Stockholm
CLAS WIHLBORG
professor i finansiell ekonomi
Chapman University, California
HANS-GÖRAN BJÖRK
författare och ekonomijournalist

Bankrättsföreningen