Det skulle kunna vara inledningen till ett skådespel, inte för detta århundrade, men kanske för nästa eller för gångna århundraden. bara inte just nu när det finns så mycket annat än lag och rätt att ta hänsyn till i all verksamhetsplanering.

Så många okända och medvetet dolda variabler att det generellt borde vara osannolikt att någon utan en tjock plånbok med möjligheter till pålitligt finansiellt och juridiskt stöd, skulle kunna existera som entreprenör eller innovatör.

Jag är med mina nästan 60, helt klart en kvarleva från en svunnen tid då man fortfarande i stort följde Luther och de tio budorden, åtminstone vad etik och moral beträffar.

Jag upplever det som mycket besvärande att vänja sig vid alla samhälleliga "kovändningar" där rätt är fel och tvärtom och alla vidare motsatser som med tiden istället begåvats med likhetstecken vilket borde vara förvillande för envar ur den avträdande generationen.

Till och med kommunpolitiker som ju älskar att göra affärer med andras pengar på betald arbetstid och med tillgång till all nödvändig experthjälp, lämnar ofta misslyckade satsningar efter sig för kommande generationer att reda ut och betala för. Vadå "mer komplext än man trodde"?

Hur skulle det vara med rätt utbildning innan politikerna börjar skrika efter nya lagar och en ännu tjockare lagbok, med lagtexter lika tandlösa som de gamla och utan avskräckande tillämpningar och i avsaknad av förståelse från rättsvårdande myndigheters exekutiva delar.

Genom att urholka rättstillämpningarna skapas läroboksmässigt en anarki eftersom "de styrande" inte längre styr, "annat än på grund".

Grunden till detta "obalanserade utbrott" är musikbranschens populäruppmärksammade klagomål på "fildelarnas" överträdelser av upphovsrättsskyddet.

Naturligtvis skall musikskapare ha rätt att vara skyddade av upphovsrätten, men varför skall musikbranschen särbehandlas i Sverige på bekostnad av andra upphovsrätter och också äganderätter.

"Vår nationellt största exportartikel" jo just nu ja och dessutom kan artisten försörja sig "live", på behörigt avstånd från alla "fildelare".

Ett tag var det dynamit som ännu inte klassas som musik, fn trot.

Det är naturligtvis synd om alla som inte får som dom vill, men musikbranschens upphovsrätter är nog ändå de upphovsrätter som i Sverige (idag 2008) genererar mest intäkter till upphovsmännens överlevnad.

Att få betalt för att sitta på en scen och uppfinna på löpande band skulle möjligen kunna vara ett "projekt" anordnat av "något statligt", men lika irrationellt för det.

Det går inte även om en god och värdefull ide, mot alla odds, skulle framsprungit under uppträdandet.

Kreatörer och innovatörer behöver möjligen stöd och en fast punkt för att "hålla linjen" och för att inte "flippa ut" och på inga villkor den styrning mot grupper som bl.a. gamla STU förespråkade innan Nutek skapades och tog över

Nutek ja, som med sina föregångare framgångsikt lyckats undfly alla kontroller där t.o.m. nationalklenoden SIDA avslöjades med oegentligheter.

Så varför skulle inte Industrifonden kunna agera som de ville.

Tydligen anses musikbranschen och dess kreatörer lätthanterligare vilket troligen är riktigt då innovatörerna antagligen släpper få inpå livet under och efter problemlösningen som i högsta grad är personlig.

Kan någon förklara varför t.o.m. privata patentintrång i Sverige, kräver så oerhörda blandade resurser att bara megabolag mäktar med att skydda sina tillgångar från brottslighet eftersom våra åklagare är för trötta.

Det måste vara ett av västvärdens skickligast genomförda illusioner, att lura så många medborgare att tro att hela lagboken gäller för hela Sveriges befolkning, medan massmedia rapporterar om motsatsen men skyr slutsatsen.

Många har frånhänts resultaten av ett helt arbetslivs möda och då önskats "lycka till med nästa projekt". Det är grymt eftersom ett normalt människoliv (till skillnad från vampyrers) är begränsat och de initiativrikaste åren, mellan 30 och 50 när man i kombination med erfarenhet, fortfarande har ungdomens kraft och optimism, kan inte upprepas utan tur.

Vi blev bara av med ett patent, allt som kunde belånas och c.a. tio år, men när polis, åklagare och sedermera JO/JK agerade som de brände sig på polisanmälan, gav vi upp och och gömde oss istället för att få vara ifred.

Idag bor vi sjuka på ett hem för åldringar, och trivs, inte 60 en gång och totalt utan yrkesambitioner, lyssnar till TV och äter väluppfostrat vår tårta och smackar belåtet av den äckliga tårtan och sätter åldrigt handen till örat samtidigt som jag lärt mig att dämpa skriken genom att oförmärkt låta lillfingret tillsluta hörselgången.

"Man får inte vara dum" sade Roffe Bengtsson.

Hälsningar