[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Att som Ericsson fortsätta att expandera internationellt med statliga garantier i ryggen samtidig som luften går ur marknaden kan på sikt visa sig vanskligt för både Ericssonkoncernen och svenska skattebetalare.

Statliga Exportkreditnämndens ( EKNs ) uppgift är att främja svensk export att utfärda garantier . Verksamheten är tänkt att ge den svenska exporten stöd, som motsvarar det som andra länder kan erhålla. Efter att ha studerat den nuvarande verksamheten inom EKN, är frågan om inte de många "garanterade affärer" som riktar sig mot telekomsektorn, kan bli nästa stora finansiella bubbla som spricker, även om EKN hittills inte haft några större problem hittills med sina många garantiåtaganden.

EKNs stöd till framför allt Ericsson, Nokia och andra bolag inom denna sektor kan bidra till att ytterligare försvaga företagen inom branschen och bidra till att det till slut blir de svenska skattebetalarna som får betala en del av notan. I alla fall om kreditvärdigheten för företagen internationellt inom telekom fortsätter att försvagas som skett hittills.

Den fråga som jag ställer mig är varför skall EKN överhuvudtaget garantera utländska majoritetsägares verksamhet, när företaget som erhåller de största garantierna samtidigt minskar sin verksamhet i Sverige, och inte längre kan betraktas som svenskägt ! Enligt egna uppgifter utfärdade EKN nya garantier till ett belopp på cirka 27 miljarder kronor för år 2001. EKN utfärdade nya garantier på 94 länder varav 6 länder med belopp överstigande en miljard kronor. Dessa länder var i storleksordning: Mexico, Brasilien, Malaysia, Kina, Argentina och Dominikanska republiken. Länder som tidigare inte gjort sig kända för att vara de bästa betalarna.

Aktuella förbindelsengagemang totalt för EKN är för närvarande drygt 100 miljarder kronor, varav Ericsson ensamt svarar för drygt 42 % av EKNs totala engagemang, med totalt drygt 42 miljarder kronor ( ! ) Totalt dominerar i dag telekom och utgjorde 60 procent av förra årets garantigivning. Detta gäller även för i år.

Det är inga små belopp det handlar om. Bara för januari i år garanterade EKN 145, 4 miljoner i en affär för Ericsson i Bolivia. Garantibeloppet för en affär för Ericsson med Indien i januari slutade på 128,9 miljoner kronor och en Ericssonaffär med Mexico slutad på drygt 3 miljarder kronor och en annan Ericssonaffär med Paraguay slutade på 168,6 miljoner kronor.

EKNs stora garantiåtaganden inom på telekom får mig att tänka på den dåvarande finansministern Gunnar Strängs stöd till utbyggnaden svenska rederier. Det var den kraftiga expansionen av Salénrederiernas kylfartyg som så småningom ledde fram till rederiets konkurs. När luften gick ur marknaden, fortsatte Salénrederierna ändå med att bygga nya kylfartyg som om ingenting hänt, ivrigt påhejade av den dåvarande svenska regeringen.

Att som Ericsson fortsätta expandera internationellt, med statliga garantier i ryggen samtidigt som luften går ur marknaden, kan på sikt visa sig vanskligt för både Ericssonkoncernen och svenska skattebetalare. Det är ju dessa som får stå för fiolerna om inte kunderna betalar. Frågan man måste ställa sig innan bolaget får in nytt kapital på 30 miljarder är vilken effekt det får för hela koncernen, om en del av bolagen slutar att betala sina skulder till Ericsson ?

I dag har luttrade aktieägare som tidigare köpt Ericssonaktier för en miljon, hittills fått se värdet krympa till 100.000 kronor. När Ericsson nu går ut och ber ägarna satsa ytterligare 30 miljarder kronor, och samtidigt lovar fortsatt tillväxt, måste nästan EKN fråga sig om de är beredda att också garantera för denna tillväxt på nya marknader, så länge som stora delar av telekommarknaden befinner sig i gungning.

Mönstret från svenska socialdemokratiska regeringar agerande för att lösa tidigare finansiella kriser förskräcker ! Det gäller både varvskrisen, stålkrisen med det havererade "Stålverk 80" och senast den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) när den dåvarande finansministern Allan Larsson lät både Gota och Nordea fortsätta sin verksamhet trots att dessa banker var på obestånd, och skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990.

Regeringens ekonomiska stödåtgärder till de drabbade storföretagen under dessa kriser, tyder på ett under årens lopp tyder på ett väl utvecklat ekonomiskt storhetsvansinne, hos ansvariga politiker för att garantera den fortsatta utvecklingen inom olika krisdrabbade branscher.

Den 11 juni 1973 släppte socialdemokraterna bomben inför valet september 1973 - ett nytt stålverk till Luleå. När det gäller Stålverk 80 var det gigantiska planer som presenterades för Luleåborna. Folkmängden skulle på fem år öka från 67.000 ( 1976 ) till cirka 90.000. Men 1982 hade folkmängden minskat med 400 personer ! Av det stolta Stålverk 80 och åtskilliga bortslösade miljarder under Björn Wahlströms ledning blev det nästan ingenting kvar. Där det ekonomiska stödet till numera delstatliga Nordea och övriga krisbanker, som strider mot WTO regler om företagsstöd, utgör svårslaget rekord i både kostnader och påföljder för både svenska staten och alla livskraftiga företag som drabbades av uppsägning av krediter under krisen.

Slutnotan för Sverige blev 1.000 miljarder kronor, plus ränta ! För att överhuvudtaget kunna betala ränta på statsskulden har regeringen varit tvungen att konfiskera 250 miljarder av pensionärerna pengar och dessutom tulla på Riksbankens reserver så att Sverige inte längre uppfyller villkoren för att kunna ansluta sig till EMU ! Lösningarna på akuta problem för storföretagen inom olika krisbranscher inom näringslivet har hittills kostat de svenska skattebetalarna åtskilliga miljarder alldeles i onödan, varför rösterna mot regeringens ekonomiska agerande höjts inom oppositionen.

Vid riksdagens sista arbetsplenum den 13 juni för sommaruppehållet beklagade sig gruppledaren i Finansutskottet Arne Kjörnsberg ( s ) att det offentliga samtalet kring den förda ekonomiska politiken brutaliserats. Sanningen svider tydligen !

Men frågan som ändå måste ställas är hur regeringen i längden kan försvara en politik som utarmar Sverige som gör att landet under de sista 30 åren sjunkit från 4:e till 17 plats i välfärdsligan. Den fråga som jag också ställer mig efter att följt med vad som hänt under tidigare kriser, är om de dominerande garantierna mot telekomsektorn, kan bli en ny finansbubbla , där de svenska skattebetalarna till slut får betala en del notan för alltför vidlyftiga garantiåtaganden mot denna sektor.

Vid tidigare kriser fick den borgerliga regeringen ärva problemen vid två tillfällen. Det gäller såväl stålverk 80 som bankkrisen. I bägge fallen valde den borgerliga samlingsregeringen att fullfölja den tidigare regeringens politik. Samtliga politiska partier var dock överens om att bygga stålverket. Riksdagen sade ja i slutet av maj 1973.

Även i samband med bankkrisen var de politiska partierna överens om att bankerna skulle räddas till varje pris. Riksdagen gav också sitt godkännande till att rädda bankerna hösten 1992. Men att krisbankerna skulle räddas på bekostnad av bankkunderna var det nog inte så många politiker som var medvetna om när beslutet fattades.

Frågan är nu vilka konsekvenser en telekomkris får för Sverige när krisen blir akut. Att den kommer att bli akut är jag övertygad om. Om inte EKN snarast omprövar sig garantigivning som hittills dominerats av ett enda internationellt storföretag där svenska intressen numera är i minoritet !