[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Drygt två månader senare var den nyskapade banken konkursmässig, hade slut på sitt egna kapital och var skyldig att begära sig själv i konkurs. Nordbanken uppfyllde inte heller längre sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Rune Barnéus fick sparken, men landade ändå mjukt på grund av ett mycket generöst fallskärmsavtal.

Han efterträddes 1991 av Hans Dalborg som under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordea att garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor. Från Hans Dalborg fick bankens företagskunder ett nytt brev där han skrev till alla Nordbankens företagskunder att banken fortfarande "förfogade över betydande kapitalresurser" och att det inte var någon som helst fara med Nordbankens ekonomi.

Men nyemissionen hjälpte inte eftersom Nordbanken fortfarande var på obestånd. I samband med nyemissionen tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 % av aktierna i banken. Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992, stod det dock klart att redovisningen i banken varit grovt missvisande. Trots detta kunde banken raskt tillskansa sig ytterligare 20 miljarder i stödpengar från staten.

Både under 1990 som under 1991 förelåg det ett strikt ansvar för Nordbanken att begära sig själv i konkurs eftersom banken inte uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Detta framkom på den stora konferensen om bankkrisen som hölls den 9 maj år 2000. När det gäller Nordbankens kapitaltäckningsgrad har banken själv medgivit att den understeg 8% såväl 1990 som 1991. I själva verket fanns det inte någon kapitaltäckning kvar i banken eftersom siffrorna friserats kraftigt i bokföringen i samband med fusionen mellan de bägge bankerna.

Den fråga som därför måste besvaras i dag är vilka som kände till denna obeståndssituation utan att vidtaga erforderliga åtgärder. Såväl statsminister Göran Persson som dåvarande justitieministern Laila Freivalds satt ju i Bankstödsnämndens styrelse och kände till såväl Gota Banks som Nordbankens obeståndssituation, utan att agera för bankkundernas bästa. Även den dåvarande finansministern Allan Larsson var i sin roll som finansminister medveten om krisbankernas obeståndssituation redan 1990.

Därför bär dessa personer tillsammans med den dåvarande "bankministern" Bo Lundgren det tyngsta ansvaret för vad som skedde, när krisbankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen skyllde sin egen obeståndssituation på sina kunder och politikerna och politikerna gav krisbankerna garantier samtidigt, som bankerna också tilläts försätta livskraftiga företag i konkurs.

Lagen som i detta fall är mycket tydlig säger att majoritetsägare, styrelseledamot och verkställande direktör i ett börsnoterat aktiebolag, som låtit offentliggöra oriktiga och vilseledande uppgifter om resultat och omsättning i aktiebolaget och koncernen för att påverka priset på aktierna i bolaget skall ställas till ansvar för svindleri.

Detta till trots har fortfarande vare sig ledning eller styrelse för Nordea åtalats för vare sig den grovt vilseledande nyemissionen 1991 eller för den vilseledande informationen om bolaget ekonomiska situation 1990 och 1991 .

De frågor som jag vill ställa till den f d bankministern Bo Lundgren och statsminister Göran Persson som suttit med i styrelsen för Bankstödsnämnden innan valet, är varför ni inte agerat juridiskt mot Nordea långt tidigare, när ni känt till hela sanningen ?

Och hur kan ni fortfarande sitta kvar på valbar plats i riksdagen, när ni i stället för att beivra uppenbara bankbrott försöker dölja Sveriges genom tidernas största sifferfiffel som borde ha åtgärdats för länge sedan ?