[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Efter att ha gått igenom protokoll och domskäl från ett stort antal mål under bankkrisen där bankerna vunnit mot bankkunderna, måste det betraktas som uppenbart att vare sig svenska banker, domstolar, eller konkursförvaltare vill förstå vilka internationella regler som gäller för pantrealisation, som Sverige sedan länge förbundit sig att följa.

Av de regler som också framgår av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram och som senare ratificerades av Sverige den 11 januari 1952 framgår tydligt, att det inte är tillåtet att kränka äganderätten på de många olika sätt som man gör i Sverige.

Att realisera en pant betyder därför inte att man kan rea bort panten ! Det innebär inte heller att banken själv kan behålla och tillgodogöra sig övervärdet på panten, eller överlåta panten till ett av sina ”skräpkreditbolag” för en struntsumma som skedde i Sverige under bankkrisen, och som fortfarande sker, bara för att den vägen kringgå de självklara regler som gäller för själva pantrealisationen.

Men det var precis vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. I många fall som jag tagit del av har banken först sagt upp alla krediter och sedan begärt företaget i konkurs. Även i fall där vederbörande alltid har skött sina förpliktelser mot banken.

Att banken inte har rätt att säga upp t e x bankgarantier hur som helst, är någonting som svenska domstolar inte bryr sig om, eller ens bryr sig om att pröva. Inte ens om konkursförvaltaren skänker bort egendomen i fråga, men låter skulden finnas kvar hos gäldenären för all framtid.

Banken är således skyldig att realisera panten på ett korrekt sätt, även om bankkunden som tidigare har skött alla sina åtaganden, och råkar befinna sig i tvist med ”sin” bank för felaktigt uppsagda krediter.

Hur konkursförvaltaren kan bete sig när det gäller försäljning av fast egendom illustreras av ett exempel där konkursförvaltaren för en bostadsrättsinnehavare som befinner sig i tvist med sin förening, säljer tillbaka en bostadsrätten till föreningen för 50.000 kronor, som inköpts för 3 miljoner, och sedan låter bostadsrättsinnehavaren behålla skulden. Eller i ett annat fall där gäldenären leasar i ny kopieringsmaskin, som efter konkursen sedan leasas ut på nytt för fullt pris, medan gäldenären får betala hela skulden jämte ränta.

Det mest graverande fallet anser jag nog yggdrasils talan i målet mot Nordea vara där Högsta domstolen så sent den 11.2. efter 10 års processande, meddelade att man inte beviljade prövningstillstånd. Yggdrasil hade pantsatt sina nobelaktier till Nordbanken, vilka utgjorde 47,4 % av Nobel. Nobelaktierna utgjorde en kontrollpost och tillsammans med övriga Penserbolag innehav en majoritspost om cirka 70% i Nobel.

Nordbanken realiserade panten Nobelaktier genom köp under 1991 till sig själv, utan förhandlingar, utan särskild värdering och utan offentlig auktion som lagen föreskriver en dag efter att pantlösen begärts men vägrats. Panten togs utan att någon ränta eller amortering var förfallen till betalning, eller något lån där panten utgjorde säkerhet hade sagts upp.

När målet sedan prövades i Svea hovrätt tog domstolen inte ens hänsyn till att det rör sig om ett uppenbart fall av pantrealisation, där banken inte följt gällande lagar och förordningar. Målet som måste betraktas som det dyraste tvistmålet i Sveriges historia, har hittills kostat parterna hundra miljoner, utan att målet blivit ordentligt prövat av svensk domstol, i någon rättsinstans.

Enligt mitt förmenande utgör Yggdrasils mål mot Nordea (T 1066-98) på ett uppenbart sätt det första ordentliga prejudikatmålet om hur bankerna är skyldiga att agera i samband med pantrealisation. HD borde därför antingen ha prövat målet ordentligt eller begärt förhandsbesked från EG-domstolen som man varit skyldiga att göra i detta mål.

I stället valde HD bara att avvisa talan.

Principen om EG-rättens företräde innebär ju att om de nationella rättsreglerna står i konflikt med EG-rätten, så tar EG-rätten över. I de lägre rättsinstanserna borde man i detta mål därför redan ha frågat EG-domstolen vilka självklara regler som gäller för pantrealisation, medan HD var s k y l d i g att självmant fråga EG-domstolen till råds, vilket man aldrig gjorde.

Vad Högsta domstolen fortfarande inte har förstått är att den Europeiska bankrätten existerar och måste följas. Den Europeiska bankrätten utgör en källa till vår materiella rätt, något som man verkligen inte får ignorera i den interna rätten.

Men den innebär något mer än så; den organiserar ett system som förenar de nationella rättssystemen, som ibland krockar med varandra.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen