[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den svenska bankkrisen i likhet med den finska utlöstes av ett enda företag skriver nationalekonomen Johan Lybeck i boken Facit till finanskrisen ( SNS förlag 1994) och skyller därmed i likhet med de svenska bankerna bankkrisen på företagen, när det i själva verket var bankerna som var på obestånd, för att de inte längre uppfyllde sina lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Den egentliga orsaken till den svenska bankkrisen framgår redan av första avsnittet om ”århundradets blåsning” i min bok Från bankkris till börskris ( Bankrättsföreningen 2003)

I Finland skulle det enligt Johan Lybeck vara företaget Tampella som råkade komma på obestånd och som därför utlöste den finska krisen. I Sverige skyller bankerna och Lybeck bankkrisen på konkursen i det börsnoterade fastighetsbolaget Allhus, som var på väg att köpa ut resterande delar av bolaget från börsen, och därmed hamnade i en obeståndssituation när den svenska Finansinspektionen med den dåvarande bankministern Bo Lundgrens tillstånd, nervärderade säkerheterna i alla fastigheter med mellan 50 -70% ( FFFS 1991:10)

I stället var det bankerna som hade lånat ut för mycket pengar och inte längre var likvida. Detta i kombination med att bankernas säkerheter i ett fåtal stora fastigheter som var för dåliga, var det som utlöste den svenska bankkrisen.

En av de centrala paragraferna i bankrörelselagen ( 2 kap 13 § ) som behandlar bankernas livlina, talar om hur säkerheterna skall vara beskaffade. Denna paragraf ersatte år 1987 (prop. 1986/87 a 8) en liknande gammal paragraf.

Paragrafen lyder: ”Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Banken får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig, eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet”.

Det var denna luddiga paragraf som gav bankdirektörerna frisedel från allt ansvar och de mest belastade bankdirektörerna kunde kvittera ut miljoner i fallskärmsavtal i stället för att avtjäna välförtjänta långa fängelsestraff. Det betraktades således inte kriminellt att låna ut pengar till fastighetsbolag som genererade negativ direktavkastning, i stället för vinst.

Låntagarnas/ägarnas återbetalningsförmåga undersöktes således inte alls i de fall där bankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen lånade ut miljard efter miljard till några av de största svenska fastighetsbolagen. Så gick det också som det gick. Redan den 1 februari var Gota Bank och Nordea skyldiga att begära sig själva i konkurs. Övriga affärsbanker kunde inte längre uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Vare sig den dåvarande bankinspektionen eller riksbanken uppmärksammade att bankerna systematiskt bröt mot bankrörelselagen. De huvudansvariga för bankkrisen var således de ansvariga bankerna, medan kontrollorganen som hade till uppgift att kontrollera likviditeten i den svenska bankverksamheten, helt hade upphört att fungera.

Eftersom lagen tydligt anger att varje låneansökan i enlighet med lagen måste grundligt kontrolleras av bankerna är det således enbart bankernas fel att Sverige fick en ekonomisk kris som vi aldrig någonsin haft förut. Att krisen fick den omfattning som den fick för det svenska samhället, beror också på sättet bankerna behandlade sina skötsamma kunder, när de upptäckte att de själva inte längre var likvida.

I dag anser många att det var statens fel som stöpte formen till åttiotalets spekulativa utveckling. Och i det fallet har socialdemokraterna redan erkänt sitt ansvar för sin del av krisen. Men det var inte statens fel att bankerna inte längre var likvida. Bankernas kapitaltäckning på 8 % baseras på en internationell överenskommelse (de s k Baselreglerna) som alla de svenska bankerna förbundit sig att följa.

Som framgår av min bok ”Från bankkris till börskris” är det lätt att konstatera att Bankinspektionen gravt misskötte sin roll som övervakare av bankerna under krisen och att Gota Bank och Nordeas bokföring från 1987 och framåt måste betraktas som rena falsarierna, om man jämför deklarerade resultat med det faktiska utfallet.

”Allt som kan gå i konkurs skall gå i konkurs” - blev i stället bankernas paroll under bankkrisen, enligt Ackordcentralens dåvarande VD Peter Smedman. Vilket betyder att krisbankerna, i stället för att begära sig själva i konkurs, försatte sina kunder i konkurs.

Den utredning som dåvarande SAF (numera svenskt Näringsliv) gjorde om bankkrisens konsekvenser (Revisionsenkäten, 1992) visar också hur bankerna valde att försätta sina kunder i konkurs, i stället för att ta sitt ansvar för vad det själva ställt till med.

Därmed måste det anses klarlagt att den svenska krisen kunde ha mildrats betydligt om bankerna följt bankrörelselagen och regeringen hade värnat företagen under bankkrisen, i stället för att tillåta bankerna att säga upp krediterna för alla företagen som inte längre passade in i krisbankernas portfölj !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen