[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Del 2 ( Sverige har politiska domstolar)

Det allvarligaste felet som svenska domare begår är att man nekar de drabbade bankkunderna en rättvis rättegång, enligt Europakonventionens grundläggande bestämmelser. Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (i det följande Europakonventionen) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades redan den fjärde november 1950, och trädde i kraft den tredje september 1953. Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Europakonventionen - Sverige den 11 januari 1952.

Men det skulle dröja ända fram till Sveriges medlemskap i EU (1995) innan Europakonventionen kom att ingå i den svenska lagstiftningen. Det beror på att vare sig våra politiker eller svenska domare ville följa de grundläggande rättsregler som ingår i Europakonventionen.

I stället utgår svenska domare utifrån laggarnas politiska förarbeten. När det gäller reglerna för ”rättvis rättegång” (artikel 6:1) borde således domarna ha följt dessa regler sedan avtalet undertecknades.

För att överhuvudtaget få upp alla målen från bankkrisen till huvudförhandling i domstol, räcker för närvarande inte de svenska domstolarna till, för att ta upp målen som brottsmål. Drabbade bankkunder som på olika sätt fått alla sina tillgångar konfiskerade tvingas därför att i stället ta upp målen som enskilda åtal eller tvistemål. Det är således domare som inte är vana vid bankbrott överhuvudtaget, som får ta ställning till de grova ekonomiska brott som begåtts mot bankkunderna.

Ett annat sätt som bankernas brukar använda sig av för att hindra bankkunderna att processa i domstol är att försätta kunderna i konkurs, och därefter snabbt låta konkursförvaltaren avsluta konkursen. Bankkunderna förlorar därmed sin rättskapacitet och kan därefter inte få sina mål prövade i någon rättsinstans.

Dessutom försvårar domstolarna själva relativt enkla ärenden som när det gäller frågan om pantrealisation, när banken förgripit sig på sina kunder genom att lägga beslag på kundernas egendomar. Det största ärendet om pantrealisation som någonsin förekommit i Sverige är Yggdrasils (Penser) mål mot delstatliga krisbanken Nordea.

Målet avgjordes till Erik Pensers nackdel i Svea hovrätt 2002-06-28, utan att frågan om pantrealisation blivit ordentligt bedömd i någon rättsinstans. Rättegångskostnaderna bara för detta mål är hittills uppe i hundra miljoner kronor, bara i ombudsarvoden. Då har jag inte räknat in de kostnader som Stockholms tingsrätt och Svea Hovrätt haft för att kunna hantera målet. I detta mål har såväl banken och ombudet komplicerat målet alldeles i onödan, utan att domstolarna reagerat överhuvudtaget, för de gjorda rättsövergreppen.

Men bolaget Yggdrasil och Erik Penser är inte ensamma att tvista mot Nordea. Bara i Stockholms tingsrätt var storbanken Nordea involverad i mer än 2.000 mål mot sina kunder, när krisen var som värst. De andra krisbankerna ligger långt efter i statistiken.

I målet som entreprenören och företagaren Börje Ramsbro drev mot sitt företag System 3R International AB i Stockholms tingsrätt om bättre rätt till patent och varumärken förekom en mängd rättegångsfel och frågan i målet prövades inte. I samband med förlikningen med NN Banken 1 tvingades Börje Ramsbro slutligen till en förlikning med System 3R International AB utan att tvisten fick en rättvis lösning.

Dessutom byttes referenten ut i målet bara en månad förre huvudförhandlingen, och efter 3 års förberedelser. Den nye domaren började med att ta semester. När målet strax därefter kom upp till huvudförhandling, hade den nye referenten inte satt sig in i det komplexa målet som pågick 18 dagar i Stockholms tingsrätt.

Börje Ramsbro förlorade sina patent och varumärken och fick inte ens 1 krona av de nya ägarna. Företaget såldes dessutom mitt framför ögonen på Börje Ramsbro, medan han fortfarande ägde bolaget, vilket bara det måste betraktas som ett allvarligt ekonomiskt brott i sig. Bolaget har sålts vidare till utländska ägare för över 300 miljoner kronor ! Läs vidare: Herrarna bakom bolagsplundringen och företagsstölden

För de flesta fastighetsägare som fick sina krediter uppsagda under den svenska bankkrisen skedde uppsägningarna vare sig på ett korrekt sätt. Inte heller gjordes några ordentliga pantrealisationer som lagen föreskriver. Stig Larsson från Skövde och Nils Lennstam från Norrköping är två fastighetsägare som helt oförskyllt drabbades.

I bägge fallen såldes fastigheterna vidare till olika ”bulvanföretag” för en billig penning för att sedan dyrt säljas vidare. Det var de ursprungliga fastighetsägarna fick stå med ”svarte Petter” i handen och se sina livsverk försvinna. Dessutom värderades aldrig fastigheterna ordentligt i samband med den första försäljningen som lagen om pantrealisation föreskriver. Bankerna kringgick i själva verket lagen, genom att sälja kundernas fastigheter vidare till bland annat de statliga ”skräpkreditföretagen” Securum och Retriva.

Därför måste den oberoende kommission som riksdagen redan beslutat om omgående skapas, för att utreda alla bankbrotten som bankerna tilläts begå mot sina kunder. Det kan inte vara rimligt att Sveriges största rättsskandal genom tiderna, fortfarande tio år efter bankkrisen, fortfarande inte är ordentligt utredd.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen