[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

En av de fastighetsägare som drabbats hårt är Stig Larsson. Han jämför beslagtagandet av egendomar i Sverige under bankkrisen, med vad som hände i Tyskland och Polen under 2:a världskriget. De fall han berättar om har sent omsider fått full upprättelse.

Exemplet från Berlin gäller Joachim Nelhans som är av judisk börd. Först den 1 februari 1998 fick han besked från Förvaltningsdomstolen i Berlin, som handlagt hans ärende, att han skulle få ersättning för beslagtagen egendom under nazisttiden. I domen fastslogs att den registrerade ägarinnan hade förvärvat villan till ett belopp som endast med några riksmark översteg taxeringsvärdet.

Exemplet från Warsawa gäller alla de som under åren 1944 - 62 fick tillbaka sina egendomar som komunistregimen nationaliserade under åren 1944 - 62. Först i januari 2001 antog det polska parlamentet, Sejmen, en lag om ersättning för alla de egendomar som konfiskarade under kommunisttiden. Den polska regeringen räknar med att få in över 170.000 ersättningskrav, vilket beräknas kosta den polska staten miljardbelopp.

Vad har då dessa exempel med Sverige att göra ? Stig Larsson jämför vad som hände i Tyskland och Polen med den svenska bankkrisen. Vad som skedde här i Sverige från 1990 fram till 1995 -96 framstår lika illegalt som det som hände den judiska befolkningen i Tyskland, och många fastighetsägare och företagare i Polen.

Vad som hände i Sverige var en regelrätt nationalisering av privat egendom. Bakom dessa lagstridiga åtgärder, när det gäller fastighetssidan, stod bland annat Finansdepartementet, Bankstödsnämnden, Nordeas Retriva/Securm och Kungsleden. De fråntog tusentals fastighetsägare deras egendomar, under hot och säljtvång. Detta till belopp i nivå med taxeringsvärdena och i många fall under taxeringsvärdet.

Min egen uppfattning är densamma som Stig Larssons. Redan i Artikel 1 i tilläggsprotokollet till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fastslås att ”envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt”. (a droit au respect de ses biens)

Vad som skedde under bankkrisen var att den borgerliga regeringen under ”bankminister” Bo Lundgren godkände stölden av egenomar i en omfattning som Sverige aldrig sett maken till. Det skedde dels genom att Lundgren sanktionerade Finansinspektionens nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd.( FFFS 1991:10) Dels genom att han lät krisbankerna säga upp krediterna för företag som inte längre ”passade in i bankernas portfölj”

Den redogörelse som Stig Larsson lämnar stämmer således helt med vad som hände. Först beslagstogs fastigheterna under hot och säljvtvång i belopp i nivå med taxeringesvärdet. Sedan såldes fastigheterna vidare över bordet till Retriva i nivå med taxeingsvärdet för att strax efteråt säljas vidare till vapendragaren Kungsleden 25% billigare, således långt under taxeringsvärdet.

Exempel på en bulvanaffär av värsta maffiosokaraktär, enligt Stig Larsson.

När sedan Stig Larsson protesterar mot den olagliga hanteringen i brev till finansminister Erik Åsbrink svarar han "att statens uttalade syfte med sitt ägande i Retriva har varit att nedbringa bankkrisens samällsekonomiska kostnader och att vårda de värden som finns i bolagen för att sedan sälja dem, till rätt köpare och till ett godtagbart pris”

Syftet är således inte att klämma åt enskilda ägare, enligt den f d finansministern. Men det var precis vad som hände och Finansinspektionens nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70% visar att man ville göra det möjligt för krisbankerna att säga upp krediterna för skötsamma företag. Därför fick bankerna tillstånd att både göra generella nedvärderingar av fastigheter, samtidigt som man ”skruvade upp räntorna” för de fastighetsägare man ville bli av med.

Genom att föra över så många företag som möjligt till de statliga ”skräpkreditföretagen” trodde man också att man kunde kringgå lagen om pantrealisation !

I brevet till Stig Larsson hänvisar Erik Åsbrink också till Finansinspektionen ”som är den myndighet som har att undersöka om några oegentligheter förekommer i den här typen av ärenden”, vilket inte Finansinpektionen alls gjorde under bankkrisen.

På samma sätt behandlades företagarna Börje Ramsbro under bankkrisen. En företagare som drivits sitt bolag i ett kvarts sekel som oförskyllt fick moderbolagets kredit icke förlängd. Efter rättsprocesser har han träffat förlikning med företagets två banker och erhållit viss ersättning.

Först långt efter företagsstölden, i samband med domstolsprövningar, har det framkommit att två intressenter vilseledde bankerna om att förtaget var värdelöst och lyckades därmed träffa en hemlig uppgörelse med bankerna om att förvärva det operativa dotterbolaget System 3R International AB för 1 krona. I bokslutet samma år värderades dotterbolagets aktier till ca 22 mkr. Det verkliga marknadsvärdet värdet var minst 175 mkr.

Mot bakgrund av dessa gangsterfasoner, är det kanske inte så underligt att fler och fler företag väljer att sälja sina företag eller tar sina företag med sig för att flytta utomlands. Den fråga som jag ställer mig i dag, är hur länge det skall dröja innan de drabbade får upprättelse ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen