[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det framgår tydligt av den svenska avtalslagen. Men också av EG-rätten som jämställer småföretagare med konsument. EU har därför utfärdat ett särkskilt direktiv om oskäliga avtalsvillkor mellan bank och kund, (direktiv 93/13) som Sverige fortfarande inte följer.

Regeringen försvarar sig framgångsrikt i EG-domstolen (Mål C-478/99) med att man redan implementerat detta EG-direktiv i de politiska förarbetena. Att man inte gjort det tillräckligt tydligt i lagstiftningen, beror på den ”nordiska rättstraditionen”.

Själv anser jag att dessa direktiv borde implementerats på ett tydligare sätt i den svenska lagstiftningen för länge sedan, eftersom de svenska bankerna fortfarande inte följer dessa självklara direktiv. Och där domstolarna fortfarande dömer till bankernas förmån, trots att direktivet tydligt talar om i vilka fall som domstolarna är skyldiga att beakta konsumenternas och småföretagares rätt.

Vad som bland annat framgår av direktiv 93/13 är att otydliga avtalsvillkor skall tolkas till konsumentens fördel. I flera rättsfall som jag tagit del av, bland annat ”falska annuitetslån” (Irene Rosberg målet) och otydliga räntevillkor ( Bostadsrättsföreningen Fågelbärsträdet) har otydliga avtalsvillkor mot konsument varit uppe till rättslig prövning.

I bägge dessa fall har domstolen tolkats till bankernas förmån, trots att både den svenska ”oklarhetsregeln” och EG:s direktiv i samma fråga, klargör att det skall tolkas till konsumentens förmån, vilket måste betraktas som synnerligen anmärkningsvärt.

Vad som framgår av olika EG-direktiv är att varje medlemsstat som ett direktiv är riktat till skall i sin nationella rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvats i direktivet.

Det är således nödvändigt att den rättsliga situation som följer av nationella åtgärder för införlivande är tillräckligt klar och precis som att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna.

Det sistnämnda kravet är särskilt viktigt då direktivet ifråga syftar till att skapa rättigheter för medborgare i andra medlemsstater, vilket är fallet med direktiv 93/13 oskäliga villkor i konsumentavtal, som också innefattar småföretagare då man inom EU jämställer småföretagare med konsument.

Sverige hävdade i rätten att direktivet har införlivats med svensk rätt genom lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och genom lagen (1994:1513) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Sverige erkänner att bilagan till direktivet inte intagits i dessa lagar utan att den bara finns kommenterad i förarbetena till lagen (1994:1512) vilket enligt min åsikt måste betraktas som otillräckligt.

EU-Kommissionen, dit jag tidigare anmält detta ärende delade mina synpunkter. De ansåg att direktivet inte blivit införlivat med svensk rätt på ett fullständigt sätt inom den föreskrivna fristen, och inledde därför det fördragsbrottsförfarande som Sverige vann.

Men den fråga som EG-domstolen fortfarande inte prövat rättsligt, är om svenska domstolar följer dessa direktiv, vilket jag kan intyga att dom fortfarande inte gör. Eftersom de svenska domstolarnas är skyldiga att begära förhandsbesked i dessa frågor och fortfarande inte gör det, kan man således tala om fördragsbrott i dubbel bemärkelse.

Dels lurar regeringen EG-domstolen att man ”i den nordiska rättstraditionens anda” implementerat direktiv som man fortfarande inte införlivat på ett tillräckligt tydligt sätt i den svenska lagstiftningen. Dels ger man sken av att svenska domstolar följer dessa direktiv, vilket de fortfarande inte gör.

För mig som ordförande i Bankrättsföreningen framgår de finstilta villkoren i bankernas avtal också som oskäliga så länge som bankerna tillåts att på lika lösa grunder säga upp kreditavtal och försätta företag i konkurs, utan att man dessförinnan gjort klart för sig om säkerheterna har försämrats eller ej.

Därför borde domstolarna begära förhandsbesked i dessa frågor för länge sedan som de är skyldiga att göra, i stället att göra som de politiska tjänstemännen i Högsta domstolen som hittills gjort som strutsen när dessa frågor kommer upp på dagordningen, genom stoppa huvudet i sanden.

De politiskt valda ämbetsmännen i Högsta domstolen, som är skyldiga att både följa EG:s direktiv och begära förhandsbesked, gör det fortfarande inte

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen