[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det var detta ljugande i kombination med hans olagliga manipulationer under bankkrisens senare del, som till slut knäckte honom som partiledare. Hans agerande under krisen gjorde att moderaterna förlorade en tredjedel av sina väljare. Lundgren hjälpte krisbankerna och stjälpte samtidigt bankkunderna !

Svaret på frågan varför han ljuger är att han både under sin egen och moderaternas medverkan under krisen, både vill försöka rättfärdiga sitt eget handlande, och samtidigt skjuta över så mycket av skulden han bara kan, på den tidigare regeringen.

Visst är den tidigare socialdemokratiska regeringen medskyldig till den vårdslösa ekonomiska politiken, vilket socialdemokraterna också har erkänt. Det var denna politik som fick bankerna att börja spekulera med bankspararnas pengar i en omfattning som vi aldrig tidigare sett maken till.

Bankernas spekulationshysteri (i huvudsak Gota Bank och Nordeas) riktade sig till ett fåtal stora aktörer inom fastighetsbranschen, vilken svarade för huvuddelen av dessa krisbankers samlade förluster.

I sin roll som ”bankminister” har Bo Lundgren både skrivit en bok om den svåraste krisen i Sveriges historia som heter ”När bubblan brast” (Bokförlaget DN, 1998) där Lundgren med egna ord berättar, varför han gjorde tvärtemot vad han borde under krisen.

Boken recenseras av mig i ett av avsnitten i min egen bok om bankkrisen som nyss utkommit: ”Från bankkris till börskris” ( Bankrättsföreningen, 2003) varför jag inte närmare skall gå in på Lundgrens bok i denna artikel.

Dessutom dristade sig Lundgren att ge ut en broschyr om krisen som inte så många känner till: ”Frågor och svar om den svenska finanskrisen” som bekostades av Finansdepartementet och producerades av Finansdepartementet i samarbete med Rinfo, Rawet Information AB 1993.

I denna lilla skrift gör Bo Lundgren ytterligare ”avslöjanden” som inte heller stämmer med vad som faktiskt hände. I skriften sägs att ”finanskrisen uppstod till följd av att privatpersoner och företag lånade pengar som de inte kunde betala tillbaka”, (sid 25) vilket inte alls stämmer med verkligheten.

Bankkrisen uppstod på grund av att krisbankerna med Gota Bank och Nordea var på obestånd redan den 1 februari 1990, på grund av att de hade förbrukat hela sitt egna kapital och därigenom var skyldiga att begära sig själva i konkurs. Finansdepartementet och Lundgren skyller således i likhet med bankerna bankkrisen på låntagarna, när det var krisbankerna som var på obestånd !

Till följd av denna obeståndssituation fick krisbankerna Bo Lundgrens löfte att försätta företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj” i konkurs. Det är därför som man fortfarande hemligstämplar alla utredningar, när bankernas obeståndssituation egentligen inträffade. I och med att bankerna var på obestånd hade de inte längre någon rätt att bedriva bankverksamhet !

På frågan ”hur har övervärderingar kunnat tillåtas ?” svarar Finansdepartementet sanningsenligt att fastigheterna egentligen inte var övervärderade, eftersom värderingarna - när de genomfördes - motsvarade det pris som marknaden var beredd att betala. Problemen uppstod när värdet på fastigheterna började falla, men lånen fanns kvar.

Finansdepartementet och Lundgren erkänner således att den av Finansinspektionen och Lundgrens framkallade värdeminskningen, som gjorde att hela fastighetsmarknaden brakade ihop. Värdeminskning som framkallades av Finansinspektionens egna värderingsprinciper som satte hela marknaden ur spel. Det var dessa nya värderingsregler ( FFFS 1991:10) som sanktionerades av Lundgren !

Självfallet faller hela fastighetsmarknaden sönder och samman som ett korthus, om man inför principer som gör att krisbankerna ohämmat kan säga upp krediter för skötsamma fastighetsägare, för att återfå sin egen kapitaltäckningsgrad, genom att hävda att kundernas säkerheter har försämrats !

På frågan ”varför går de ansvariga fria ?” (sid 30) svarar de ansvariga på Finansdepartementet att ”Ingen som upptäckts ha gjort något brottsligt kommer att gå fri” vilket inte heller stämmer med verkligheten. Bo Lundgren vet ju lika väl som jag själv att såväl Gota Bank och Nordea bedrev olaglig bankverksamhet efter den 1 februari 1990 till förfång för alla bankens kunder fram till hösten 1992, när riksdagen till slut lämnade betalningsgarantier för alla bankerna.

När det gäller den brottsliga verksamheten i bankerna vet Lundgren också att Gabriel Urwitz sålde företagscertifikat i Gota Bank när banken var på obestånd utan att straffas. Att Nordeas tidigare VD Hans Dalborg svindlade både Nordeas aktieägare och staten på 5.2 miljarder i samband med bankens olagliga nyemission 1991. I stället för ett långt välförtjänt fängelsestraff fick Dalborg serafimerorden och blev vald till styrelseordförande i banken (!)

Nej, de som straffades var i stället 60.000 friska företagare som fick alla sina krediter uppsagda på ett felaktigt sätt. 400.000 människor som kastades ut i permanent arbetslöshet och den svenska allmänheten som nu tvingas betala tillbaka tusen miljarder kronor plus ränta. Följden blev också alla Sveriges pensionärer som blev av med 250 miljarder kronor som konfiskerades för att staten skulle kunna betala ränta på statsskulden.

Bo Lundgren ljuger således om bankkrisen för att försvara sitt eget eftermäle. Som direkt ansvarig ”bankminister” och sin egen roll fick han sparken som partiledare för moderaterna. Han borde också sparkas ut ur riksdagen för de brott han gjorde sig skyldig till under bankkrisen, och som han fortfarande gör sitt bästa för att försvara, trots att ingen längre lyssnar på honom !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen