[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vad som har hänt är att det ljugits alldeles förfärligt mycket i alla de mål som uppkom på grund av den svenska bankkrisen 1987 - 1993, som är den enskilt största händelse som skapat mer rättsprocesser i Sverige än någon annan händelse i Sveriges historia. Bara en enda rättegång, det uppmärksammade Pensermålet, har hittills tagit 10 år i anspråk och kostat 100 miljoner kronor, plus domstolarnas alla egna omkostnader och löner.

För att rättfärdiga sitt handlande har banktjänstemännen i många fall uppmanats att ljuga i rätten, för att bankerna till varje pris skall vinna målen. (mer än 2.000 mål mot Nordea bara i Stockholms tingsrätt fram till 1993) Därför borde det nu i efterdyningarna av den svenska bankkrisen domstolarna vara fyllda med menedsmål. Att så inte är fallet beror bara på att domstolarna inte vill pröva dessa mål, som man skyr som pesten.

För bankerna räckte det inte bara med att ljuga under bankkrisen. Man var också tvungna att förtala och kränka sina kunder i olika förtalsregister i en omfattning som aldrig tidigare förekommit i Sverige, som jag tidigare avslöjat i såväl Finanstidningen och Svenska Dagbladet. Efter min anmälan till Europaparlamentet, har även Europaparlamentets tidigare talman Nicole Fontaine i starka ordalag fördömt ett av dessa register, som innefattar Nordeas olagliga s k ”dödsskalleregister”.

Vid en närmare utredning visar det sig också att såväl Datainspektionen som Rikspolischefen och Riksåklagaren sedan länge känner till vilka som är upphovsmän till dessa register, utan att se till att de inblandade åtalas. Dessa myndigheter skyddar i själva verket bankernas olagliga registerverksamhet. På samma sätt som man tidigare skyddat de som är upphovsmän till socialdemokraternas och fackets olagliga ”åsiktsregister”. Det har kunnat ske utan att massmedia reagerat på att de skyldiga till dessa orättfärdiga register fortfarande går fria.

Trots att man numera även känner till upphovsmännen till ”åsiktsregistret” genom de omfattande betänkanden som sammanfattats av Säkerhetstjänskommissionen (SOU 2002:87) gör man heller ingenting för att beivra de grova brott som upphovsmännen bakom dessa register begått, vilket skadat hundratusentals oskyldiga svenskar som felaktigt utpekats för att bedriva omstörtande verksamhet.

Det allvarligaste som skett är trots allt att de svenska domstolarna inte prövar bankmålen på ett korrekt sätt. I de allra flesta fall har man dömt till bankernas fördel trots bevisning om att det vare sig förekommit någon ordentlig pantrealisation, eller att bankerna inte bevisat att säkerheterna har försämrats, som de är skyldiga att göra för att kunna säga upp krediter.

För de bankkunder som drabbats är den största frågan hur de skall få upprättelse. Som arbetande ordförande och en av grundarna till Bankrättsföreningen sedan starten 1996, har jag hävdat att den enda möjligheten till upprättelse är att bevisa att motparten har fel i samband med resningsansökan i Högsta domstolen, när inte de lägre rättsinstanserna sköter sitt jobb.

Eftersom många av dessa mål ofta handlar om bankens trovärdighet i förhållande till bankkundens, har jag också påpekat att det gäller att kunna styrka att motparten ljuger i målet, för att kunna få resning eller vinna i HD efter att man förlorat i tingsrätt och hovrätt.

Och den har inte funnits på länge. Orsaken är att HD har ändrat praxis. Dessa 16 politiskt valda ämbetsmän, som borde se till att rättsordningen fungerar i Sverige, sätter sina andra ”extra-knäck” och alla sina politiska uppdrag före sitt tjänstemannaansvar, genom att kräva att för att grova menedsmål skall kunna gälla för resning i ett mål krävs det att vederbörande också har fällts i domstol för detta brott, innan någon resningsansökan kan beviljas.

Det betyder i klartext att i ärenden där grov mened kan styrkas, inte längre räcker för att få sin resningsansökan beviljad i bankmål. Vederbörande måste först ha blivit fälld i domstol för brott, vilket innebär att den redan överbelastade svenska poliskåren som inte orkar med sina vanliga uppdrag, nu tvingas ta itu med att utreda dessa komplicerade menedsmål, vilket dom naturligtvis inte gör.

Det innebär också att när polis som i regel inte har den rättsliga kompetens som fordras för att förstå viktiga menedsfrågor i många fall inte kommer att vidarebefordra dessa mål för handläggning hos åklagare. Därför tvingas numera den som drabbats av mened att själv bekosta sin rättegång genom enskilt åtal.

Orsaken till att jag tidigare inte känt till att denna praxis förändrats är att HD på ett tydligt sätt aldrig talat om det i sina domskäl, som är torftigt utformade och inte ger någon som helst hänvisning till vilka rättsprinciper som HD utgått ifrån i sina avvisanden.

Det råder därför upprorsstämning bland drabbade bankkunder som både blivit utsatta för förtal i olika register och mened i domstolar. Högsta rätt har blivit högsta orätt i Sverige ! Därför måste nu domstolarna ta tag i menedsärendena på ett korrekt sätt, i stället för att försöka sopa förtals- och menedsmålen under mattan.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen