[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den svenska allmänhetens förtroende för våra domstolar har börjar svikta ordentligt. Detta beror till stor del på de undermåliga domstolsprövningar som skett med anledning av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, när domstolarna började tillämpa politiska värderingar i stället för juridiska.

I mer än tio år har svenska domstolar visat prov på särskilt dåligt omdöme, genom att vare sig följa befintlig lagstiftning eller det internationella regelverk, som Sverige förbundit sig att följa i prövningen av mål mellan bank och kund. Framför allt har prövningen av skäligen enkla bankmål komplicerats på ett onödigt sätt, så att den tidsåtgång som det normalt borde ta för mål av denna karaktär väsentligen har fördröjts.

Vad vi i dag känner till är att såväl Gota Bank som Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd redan den 1 februari 1990 och inte ägde någon som helst rätt att bedriva bankverksamhet efter detta datum. Trots detta obestridiga faktum, har denna fråga inte varit någonting som bekymrat svenska domstolar, som inte bryr sig om att ta hänsyn till att bankerna är skyldiga att följa såväl aktiebolagslagen som banklagen i detta hänseende.

Enkla mål som borde tagit högst två år i anspråk för att kunna avgöras i alla rättsinstanser har tagit mer än tio år, utan att sakfrågorna för den delen fortfarande avgjorts på ett korrekt sätt i någon rättsinstans. Jag tänker förstås på den s k ”Penserrättegången” där det redan från början var klarlagt att övervärdet i Nobelaktier var mer än 3 miljarder kronor, som Nordeas ”skräpkreditföretag” Securum kunde tillgodogöra sig på bolaget Yggdrasils bekostnad.

Pengar som bolaget Yggdrasil fortfarande inte fått tillbaka !

Jag tänker också på makarna Anita och Verner Nilsson, som redan innan bankkrisen bröt ut fick alla sina tillgångar beslagtagna och konfiskerade genom Nordeas agerande. Där visade det sig snabbt visade sig att paret inte borde ha försatts i konkurs överhuvudtaget.Övervärdet i bolaget var större än skulderna. Paret hade dessutom hade en stor momsfordran på en och en halvmiljon kronor, som konkursförvaltaren Jan Ertsborn inte beaktade, eftersom han då varit tvingad att avbryta konkursförhandlingen.

Pengar som makarna Nilsson fortfarande inte fått tillbaka !

I dag vet alla att det var krisbankernas obeståndssituation som skapade bankkrisen. Trots detta tillåter domstolarna och regeringen att såväl bankerna som Finansinspektionen hemlighåller de flesta rapporterna om krisbankernas obeståndssituation, vilket naturligtvis också allvarligt har skadat bankkunderna i samband med olika domstolsförhandlingar. Domstolarna hjälper således bankerna, genom sin passivitet i dessa frågor, och genom att inte bevilja editionsförelägganden som skulle skapa juridisk klarhet i dessa avseenden. Bankerna tillåts att sopa sina grova misstag under mattan !

Frågan om pantrealisation och bankernas skyldighet att återbetala övervärdet i samband med en pantrealisation har fortfarande inte prövats ordentligt trots att lagstiftningen är mycket tydlig på denna punkt. Försöket att slippa förätta ordentliga pantrealisationer genom att bara överföra kunderna till speciella ”skräpkreditföretag” har således visat sig vara helt olagliga, vilket domstolarna fortfarande inte vill förstå.

Lika lite vill domstolarna acceptera det faktum att det är banken som har bevisbördan för att säkerheterna har försämrats i samband med domstolsprövning. Att frankt påstå att kunderna godkänner uppsägningarna som vissa banker försöker göra gällande, räcker således inte som bevis i domstol, om bankkunden förnekar detta faktum.

När bankkunden dessutom genom bevis kan styrka att man inte godkänt uppsägningarna men ändå får fel i alla rättsinstanser, framstår domstolarnas beslut att ändå godkänna bankernas uppsägning av krediter, som helt oacceptabla.

När banken ljuger i rätten måste självfallet domstolen pröva ärendet på nytt om bankkunden kan styrka att banken ljugit och ljugande betyder att bankkunden förlorat målet. Men inte heller detta faktum respekteras av vare sig av svenska domstolar eller de kontrollorgan som skall granska våra domstolar.

Svenska domstolar måste börja ta rättelse för de allvarliga brister som förekommer. Det kan bara ske genom att i Högsta rättsinstans rättar till de tidigare misstagen och återförvisa alla de mål där man gjort fel. Något annat alternativ gives icke, om man på allvar vill försöka återskapa förtroendet för den politiskt korrumperade domarkåren !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen