[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Att befrämja och utveckla företag har under de senaste decennierna aldrig varit de svenska regeringarnas, och är inte heller den nuvarande regeringens prioritering. Snarare att avveckla de företag, som inte redan lagts ner verksamheten i Sverige eller hunnit fly med hela sin verksamhet till utlandet.

Det visar vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 - 1993, när 60.000 friska företag fick sina krediter orättfärdigt uppsagda, och den svenska statsskulden ökade med dramatiska ettusen miljarder kronor, plus ränta. Samtidigt som 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Vad som hände var att företag som inte passade in i krisbankernas ”portfölj” tvingades över till statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum som länsade bolagen på pengarna. De olagligt övertagna tillgångarna såldes sedan raskt vidare till olika bulvanföretag. Allt detta skedde med domstolarnas goda minne. Utan någon egentlig pantrealisation, som lagen föreskriver.

Om allt detta och mer därtill skriver jag i den nyutkomna boken: ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) som både kan köpas i bokhandeln, eller beställas direkt på Bankrättsföreningens hemsida. Men det är inte bara de svenska bankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen som fått politikernas tillstånd att plundra företagare.

Det gör även kronfogdemyndigheten och våra skattemyndigheter som först felinformerar hur lagen skall tillämpas, för att sedan beslagta tillgångar för de presumtivt skatteskyldiga företagarna. Hur detta går till i dag, har jag redan skrivit i en av mina tidigare ledare: När makt går före rätt.

I ledaren berättar jag om hur över 400 bilhandlare blivit felinformerade om hur betalning av bilmoms skall redovisas. Följderna för bilhandlarna är katastrofala ! Myndigheterna gör olika skatterazzior och beslagtar både sålda och osålda bilar. När bilhandlarna sedan via sina advokater beklagar sig hos domstolarna, svarar domarna med största möjliga tystnad.

Vad är det då som gör att kronofogdemyndigheten och skattemyndigheterna kan agera på ett sådant rättsvidrigt sätt ? Svaret är att de får bonus för hur mycket pengar de drar in till staten ! På samma sätt som handläggarna på bankernas ”skräpkreditföretag” fick bonus på hur snabbt de kunde avveckla de företag som hamnade i krisbankernas klor, får handläggarna hos Kronofogden och skattemyndigheterna också rejäla bonusar.

Eftersom myndigheterna har lagt locket på hur detta går till, är den sista kända siffran som jag har tillgänglig är från 1995. Då delades 200 miljoner ut i bonus till skattemyndigheterna i olika bonusanslag. (enligt artikel från Dagens Industri den 16 januari 1997) Ordern till varje tjänsteman var att dra in tio gånger sin egen lön !

Med avgifter på 40%iga skattetillägg och stenhårt myndighetsagerande har avkastningskravet uppnåtts. Hur det går för företag som gång på gång utsätts för dessa många gånger helt fiktiva skatterazzior framgår inte av statistiken !

Eftersom staten har avkastningskrav på hur mycket de lyckas plundra företagen är det kanske inte så konstigt att skattemyndigheten väljer att desinformera hur skattelagstiftningen skall tillämpas. Ju mer skattemyndigheten desinformerar ju högre blir bonusen ! Systemet påminner om hur landstingen och staten tar ut marknadsmässiga hyror på lokaler som inte generar några som helst intäkter. Landstingsägda fastighetsbolaget Locum är ett sådant exempel.

Locum är ett slaguttryck i sydeuropa och betyder ”skithus”. Verkar vara ett träffande namn för landstingets fastighetsbolag och deras olagliga ageranden där man gynnar närstående affärsintressen på statens bekostnad, som vi kan läsa om i pressen.

Vad vi skall kalla ”skräpkreditbolagens”, kronofogdens och skattemyndigheternas ”bonusverksamhet” för, som går ut på att så snabbt som möjligt krossa företagare, överlåter jag åt läsarna att komma på.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen