[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Låt mig därför rekapitulera vad som hände, och berätta om vilka det var som drabbades. Jag börjar med fastighetsägarna i denna ledare. Och återkommer till företagarna i nästa. När det gäller fastighetskrisen, som sammanföll med bankkrisen, så vet vi i dag att den var den självförvållad. De svenska bankerna hade lånat ut för mycket pengar. Bankerna ville därför så snabbt som möjligt ta tillbaka en stor del av sitt utlånade kapital.

Vad man då gjorde var att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70 %. Dessa nedvärderingar skedde i två omgångar. Först 1991 ( FFFS 1991: 10) och sedan 1992 (FFFS 1992:25). Det skedde i ett intimt samarbete mellan krisbankerna och den dåvarande Finansinspektionen. Nedvärderingarna sanktionerades sedan av den f d moderate partiledaren och f d moderate ”bankministern” Bo Lundgren.

Sedan var det lätt för bankerna att säga upp krediter för skötsamma fastighetsägare, eftersom man då trodde sig kunna bevisa att ”säkerheterna hade försämrats”, vilket är ett måste för att kunna säga upp alla krediter för skötsamma fastighetsägare under löpande avtalsperiod.

För de fåtal stora fastighetsägare som själva var på obestånd och drev verksamhet med negativ direktavkastning, och därigenom själva bidragit till att skapa bankernas kris, kunde bankerna utan något som helst besvär eller opposition, bara lägga beslag på alla tillgångar.

Men riktigt så lätt är det inte att säga upp krediter som banker och domstolar i förening tror att man kan gå till väga. Självfallet måste det ske en ordentlig pantrealisation som både svensk och internationell lag föreskriver. Det fordras därför en ordentlig oberoende värdering både innan man beslagtar fastigheterna och en ordentlig redovisning av gjorda vinster, sedan man sålt fastigheterna.

Bankerna trodde sig kunna slippa ifrån både värderingar och redovisningar genom att med Bo Lundgrens tillstånd överföra en stor del av fastighetsstocken till statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum. Men självfallet kvarstår kravet på värdering och pantrealisation, även om krisbankerna föredrog att likvidera sina kunder via statliga och andra bulvanbolag.

Det har fortfarande inte majoriteten av svenska domstolar förstått, som hittills i stor utsträckning tillåtit denna direkt olagliga plundring av skötsamma fastighetsägare. Det föreligger därför ett oavvisligt krav för fastighetsägare att få del av övervärdena vid alla försäljningar som skett. Ett krav som vare sig banker eller domstolar eller tillgodosett.

Hur bar sig då bankerna åt för att genomföra kuppen ? Först såg bankerna till att inte uppfylla utlovade kreditlöften. Sedan höjde man räntorna dramatiskt för de kunder man ville bli av med. Därefter sades alla krediterna upp i fastighetsbolagen. Sedan slussades kunderna iväg som slaktboskap till bankernas olika ”skräpkreditföretag” med statliga Retriva och Securum i spetsen.

Sedan gällde det bara att sälja vidare fastigheterna via olika bulvanköp så snabbt som möjligt. Utan att bry sig om vilka regler som gäller för pantrealisation. Utan att göra några ordentliga värderingar av panten, som lagen föreskriver.

Genom att samtidigt hota med repressalier och även beslagta privata tillgångar var det svårt för de fastighetsägare som drabbades att vare sig reagera eller starta processer för vad man blivit utsatt för. Trots detta befann sig Nordea i tvist med mer än 2.000 företagare fram till 1993, bara i Stockholms tingsrätt !

En av de skötsamma fastighetsägare som drabbades var Nils Lennstam från Norrköping. Alla hans fastigheter togs i beslag, efter bankkrisen. Så sent som den 16.3.2003 skrev han till Nordea i Stockholm för att få reda på vad som hänt, utan att få något ordentligt svar.

Han bad att få ta del av värdering på en av de fastigheter som banken under utpressningshot, hot om exekutiv auktion och konkurs tog tvingades överlåta. Eftersom Nils Lennstam ägde många fastigheter, nämner jag bara två exempel som visar hur det gick till när han plundrades på sina fastigheter.

En fastighet tvingades han avyttra för 4,8 miljoner kronor den 15.3. 1996. Den 2.9. 1997 sålde banken fastigheten vidare till en privatperson med 1 miljon i vinst. Fortfarande har inte Nils Lennstam vare sig fått ordentliga uppgifter hur pantrealisationen skett, eller hur man kommit fram till vinsten på en miljon, som han inte fått del i överhuvudtaget.

I ett annat ärende begärde banken utmätning, vilket beviljades av Kronofogdemyndigheten den 7.7. 1995. Under detta utpressningshot, hot om exekutiv auktion och konkurs tvingades Nils Lennstam överlåta en annan fastighet för 4,6 miljoner kronor 15.3. 1996. Efter bankens påslag av 2,4 miljoner kronor såldes denna fastighet vidare till en privatperson den 1.9. 1997. Hur denna affär gått till är även denna höljd i dunkel. Nils Lennstam har i varje fall inte fått någon del i vinsten i denna eller i de andra stora affärerna, som den delstatliga storbanken Nordea drev igenom mot hans vilja !

Det var så det gick till för många seriösa fastighetsägare som själva byggt upp välskötta fastighetsbestånd, och tvingades att avyttra alla sina tillgångar under bankkrisen, bara för att krisbankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen var på obestånd.

Men så får det inte gå till !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen