[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Trots detta har den största diskussionen om Sveriges medlemskap i EU, hittills nästan bara handlat om det eventuella medlemskapet i det europeiska valutasamarbetet. Hur kan detta komma sig ? Frågan är ju redan juridiskt avgjord !

Det visar hur såväl nej-anhängarna som vissa politiker inom miljörörelsen och på den yttersta vänsterkanten, inte verkar bry sig om att internationella avtal ovillkorligen måste följas. Den fråga som jag också ställer mig är hur det största partierna med socialdemokraterna i spetsen, kan gå med på att folkomrösta i en ekonomisk fråga av största ekonomiska betydelse för Sverige, som redan är juridiskt avgjord ?

Samma förakt för internationella avtal har Sverige och politiker av alla kulörer under alla år visat för fundamentala rättsskyddsfrågor kring de mänskliga rättigheterna ! Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i det följande Europakonventionen) som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades redan den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Europekonventionen - Sverige den 11 januari 1952 ( SÖF 1952 s 399) Men det skulle dröja nästan 50 år, ända fram till 1995 (!), innan Sverige tack vare medlemskapet i EU, tvingade införliva Europakonventionen i den svenska lagstiftningen !

Ändå följer Sverige fortfarande inte Europakonventionens glasklara bestämmelser ! Det visar tydligt domen Case of Allard v. Sweden Application no 35179/97, där Sverige nyligen dömts till stora böter för att å det grövsta kränkt äganderätten i en uppmärksammad dom i Strasbourg, så sent som från den 24 juni i år.

Min uppfattning är därför att det politiska motståndet mot valutasamarbetet i grunden härrör sig mot ett motstånd med hela EU-samarbetet.Och att motståndet mot Europakonventionens grundläggande bestämmelser beror på en fortsatt utbredd okunskap bland svenska domare och politiker kring väsentliga och grundläggande europeiska rättsregler.

Att en fortsatt europeisk integration behövs som en motvikt mot den amerikanska dominansen anser jag är nödvändigt. Det gäller det fortsatta samarbetet inom både ekonomi och kultur. Det är uppenbart att fredstanken bakom ett förenat Europa, vars länder historiskt sätt nästan alltid befunnit sig i krig med varandra, också har den största betydelse för framtiden.

Att utanförskapet i valutasamarbetet redan kostat såväl företagare som småsparare stora pengar tycks nej-anhängarna inte heller bry sig om. Förutom de 65 miljarder kronor som gått som stöd från staten till bankerna under bankkrisen 1987 - 1993 (varav huvuddelen till delstatliga Nordea) har hela svenska folket tidigare i egenskap av långivare till bankerna genom utanförskapet från EMU tvingats betala för bankkrisen med en en vidgad räntemarginal på hela 3 procent, som egentligen aldrig skulle godkänts av bankkunderna efter 1995, eftersom Sverige redan förbundit sig att fullt ut och utan förbehåll delta i det europeiska EMU-samarbetet !

På grund av utanförskapet betalar svenska folket fortfarande högre boräntor än övriga EU-medborgare! Att ställa sig utanför valutasamarbetet har därför redan inneburit och innebär fortfarande en stor nackdelar för alla svenska bankkunder.

Stadgan för EMU förhandlades fram redan vid EU:s toppmöte i holländska staden Maastricht i december 1991. Denna stadga ställer krav på alla EU-medlemmar att gå in i EMU, förutom Danmark och Storbritannien som gavs undantag. Därför måste Sverige nu uppfylla sina förpliktelser, om Sverige någonsin skall kunna bli en trovärdig medlem i EU.

Med eller utan fiktiv folkomröstning i frågan !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen