[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Men en uppsägning av krediter kan inte ske utan godkännande av alla berörda parter om uppsägningen sker under gällande avtalsperiod, och kunden skött alla sina åtaganden, anser lagstiftare inom EU. I Sverige bryr sig bankerna inte om att inhämta ”godkännanden” från sina kunder, och den svenska bankrörelselagen innehåller inte ett ord om hur en bank bör gå till väga vid uppsägningen av krediter.

I mål nr T 3-605-92 kom Stockholms tingsrätt ändå fram till att de strandsatta bolagen måste ha godkänt uppsägningen av alla krediter. Detta trots att bolagen överklagat uppsägningarna till den dåvarande Bankinspektionen.

Men när banken säger upp krediterna - utan att först fråga - och beslagtar alla ekonomiska medel - utan att först begära tillstånd - kan uppsägningarna rimligtvis inte anses vara ”godkända”

I de aktuella fallen informerades också domstolen att bolagen inte godkänt uppsägningarna, genom att bolagen efter uppsägningarna meddelade följande: ”Skulle banken vidta några som helst åtgärder som på något sätt skadar bolagen förbehåller vi oss rätten att begära skadestånd.”

Grunden för uppsägningen av alla krediterna var att banken ansåg att ”säkerheterna inte längre var betryggande”, och för att säkra sin fordran gick banken i bästa ”vilda västern-stil” helt obehindrat också in i en annan bank och beslagtog alla tillgångar.

Även hur ärendet skötts av rätten är en sorglustig historia. På väg till Svea hovrätt ”försvann” hela akten och fick rekonstrueras. Någon utredning från domstolens sida om hur försvinnandet gått till genomfördes aldrig.

Inte heller har någon ersättning utbetalats för arbetet med att rekonstruera akten - och lika lite har det gjorts någon utredning i domstolens regi angående de saknade handlingarna.

Senare hände åter igen något mycket anmärkningsvärt. Svea hovrätt fastställde Stockholms tingsrätts dom, trots att uppsägningen av bankgarantierna var ställda till ”fel parter”. En av målets huvudfrågor - ”vem som var rätt part” - prövades aldrig, vare sig av tingsrätt eller hovrätt. Den part som banken ställt ut bankgarantierna till var naturligtvis inte bolagen själva utan ett annat finansieringsinstitut.

Uppsägningen av bankgarantier och utlandslån medförde en katastrof för de drabbade bolagen, vilka efter 25 års verksamhet tvingades avyttra sina lokaler och säga upp alla anställda. De ”blodspengar” som banken inkasserat via den andra banken täckte alla bolagens skulder.

Ansvariga tjänstemän i tingsrätt och hovrätt ställdes till svars inför både JK och JO som inte vidtog några som helst åtgärder mot de grova tjänstefel som begåtts i målet.

Den fråga som Justitiekanslern borde besvarat var hur banken kunna få godkänt ”när den skjutit först utan att fråga” precis som i en ”pang-pang” film. Den frågan blev aldrig besvarad, eftersom inte heller Högsta domstolen brydde sig om att pröva ärendet.

Den fråga som jag ställer mig är därför om inte svenska domstolar är skyldiga att reda ut självklara begrepp i juridiska frågeställningar och åtminstone ta reda på om man skjutit på ”rätt” part i målet, innan man dömer i viktiga sakfrågor ?

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen