[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När bankerna och myndigheterna själva gör fel, är det vanligt att de agerar med alla till buds stående medel för att så snabbt som möjligt avsluta olika ärenden, redan innan det hunnit bli föremål för ordentlig rättslig prövning.

Det sker genom att med hjälp av kronofogdar och polis för att driva in pengar i många fall där de själva egentligen borde vara skadeståndsskyldiga, för den stora ekonomiska skada de själva vållat kunderna, genom tidigare ageranden.

Fall av uppenbara avtalsbrott och uppsägning av krediter under pågående avtalsperiod, utan att säkerheterna har försämrats, får inga rättsliga påföljder i Sverige. Inte heller straffas myndigheterna när de har agerat rättsvidrigt. Ämbetsmannansvaret försvann redan 1976 !

I första hand tänker jag på de brutala metoder som krisbankerna använde under bankkrisen (1987 - 1993), och som de fortfarande tillämpar utan att någon reagerar ! Det var under denna period som krisbankerna tilläts beslagta bankkundernas företag och pengar, trots att det var bankerna själva som var på obestånd.

Hur detta kunde ske ostraffat mot skötsamma kunder, när det var bankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen, är en fråga som fortfarande ingen ansvarig vill svara på tio år efter bankkrisen.

Den förre VD:n i Nordea (gamla Nordbanken) Hans Dalborg kunde till och med skriftligen desinformera om bankens obeståndssituation mot alla bankens företagskunder 1991, genom att i brev till alla bankens företagskunder påstå att banken hade betydande kapitalreserver, när banken i själva verket varit konkursmässig sedan den 1 februari 1990.

Dalborg lyckades till och med lura både staten och de privata aktieägarna i banken att vara med och satsa dryga fem miljarder i banken 1991, trots banken var skyldig och begära sig själv i konkurs 1990. Det kunde ske genom att banken aldrig upprättade den obligatoriska kontrollbalansräkning man var skyldig att redovisa.

I dag vet vi att det var genom ett kraftfullt ingripande från Nordeas aktieägareförening, som gjorde att alla de lurade aktieägarna fick tillbaka sina pengar som de lurats att satsa i den olagliga nyemissionen. Men det skedde inte genom bankens försorg, utan genom att staten tvingades agera och betalade tillbaka pengarna. De ledande personer i Nordeas ledning och styrelse som lurat alla aktieägare och staten att satsa pengarna är fortfarande ostraffade.

För att reda upp sin situation fick i Nordea i stället 60 miljarder kronor från staten. Men de företagare som drabbades av Nordeas felaktiga uppsägningar, har fortfarande inte fått någon som helst kompensation. Trots att riksdagens beslutade sig för att göra en ordentlig oberoende utredning vad som hände för mer än ett år sedan har en sådan utredning fortfarande inte kommit till stånd.

Även när myndigheterna begår allvarliga fel skyller man ifrån sig.

Senast detta skedde var i en skrivelse från 2003-06-18 från regionskattechefen till rättsenheten på Riksskatteverket i Solna. Vad ärendet handlar om är uppgiften om att myndigheterna lämnat felaktig information om momsregler vid förvärv av bilar från annat EU-land.

I brevet erkänner handläggaren att man informerat fel, men vill inte ta på sig det juridiska ansvaret. Eftersom informationen inte skett i samband med ”myndighetsutövning.”

I begreppet ”myndighetsutövning” inbegriper således inte felaktig information från Skattemyndigheten till den skattskyldige.

Av detta kan man bara dra slutsatsen att de som blivit felaktigt informerade av banker och myndigheter kan betrakta sig som fullständigt rättslösa. Det gäller både den information som Nordea lämnade till sina kunder där storbanken Nordea skrev att man hade stora ekonomiska resurser, trots att banken var på obestånd.

Den information som både bankerna och Skattemyndigheten lämnat har redan skapat ett stort antal fall av ekonomisk misär. Den senare behandlingen från konkursförvaltare, kronofogdar och polis, som går bankernas och myndigheternas ärenden, innan ärendena hunnit prövats rättsligt, bidrar till till många skilsmässor och självmord.

Låt mig avslutningsvis få berätta hur det kan gå till när företagare drabbades av bankernas bannbulla och myndigheternas agerande. En företagare blev orättfärdigt uppsatt på bankernas ”svarta lista” blev utsatt för taxeringsrevision. En fastighetsägare fick sina tillgångar beslagtagna efter en fastighetsförsäljning.

Företagaren som råkade befinnas sig i ett av bankernas olagliga ”register” råkade omgående ut för en ordentlig revision. Då man inte hittade några fel i företagarens bokföring försökte man hitta felen i hans hustrus deklaration i stället, varför hon sköntaxerades på felaktig grund. Då hon protesterade mot behandlingen och överklagade sitt ärende till Länsrätten, beslagtog Kronofogden ett stort belopp från hennes konto och påförde henne skattetillägg innan ärendet hunnit avgöras i rätten.

När hon sedan fick rätt i domstol behöll Skattemyndigheten ändå både skattetillägget och pengarna, trots att hon deklarerat alldeles rätt från början. Utgifterna för rättegången fick hon själv svara för.

Även den fastighetsägare som sålde sin fastighet ”mot bankens vilja” råkade illa ut. Banken beslagtog först hela köpesumman och begärde sedan fastighetsägaren i konkurs, trots att banken i ett skriftligt avtal reglerat hur man skulle samarbeta. Fem år efter konkursen har tingsrätten fortfarande inte tagit upp det egentliga ärendet mellan banken och fastighetsägaren för juridisk för prövning.

Banker och myndigheter i dagens Sverige tillåter sig att göra är att påstå att någon gjort fel, utan att behöva bevisa vilket fel som begåtts. Därefter är det lätt för bankerna att säga upp krediter och för skattemyndigheten att via kronofogden driva in pengar, innan ärendena är avgjorda i rätten, vilket skapat större rättsotrygghet i Sverige än i något annat EU-land.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen