[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Är det någon som gått förbi Nordeas huvudkontor på Hamngatan 10 i Stockholm och tycker att det luktar rutten fisk, så stämmer det. Men det är inte Nordeas nye koncernchef Lars G Nordström och styrelseordföranden Hans Dalborg som som sitter och kalasar på surströmming. Stanken kommer från Nordeas norska fiskefiasko.

Problemen med den ruttna fisken härrör från Pan Fish i Norge som har fått lånat obegränsat med pengar från Nordea, och där den delstatliga nordiska storbanken fortsätter att pumpa in pengar, trots att bolaget borde ha försatts i konkurs för länge sedan.

I den senaste redovisningen från Pan Fish visar bolaget en jätteförlust (före skatt) på minus en miljard femhundrasextioåtta miljoner, bara för det andra kvartalet 2003.

Problemen i Norge påminner om Nordeas (gamla Nordbankens) problem i Sverige under den svenska bankkrisen 1987 - 1993, då banken lånade ut obegränsat med pengar till ett litet antal fastighetsbolag som tilläts köpa fastigheter med negativ direktavkastning. När sedan banken upptäckte sitt fatala misstag, drog man aldrig i nödbromsen i tid genom att upprätta kontrollbalansräkning som lagen föreskriver, för att därefter försätta banken i konkurs.

Inte heller försatte man de kunder som var på obestånd i konkurs som man borde, utan man fortsatte pumpa in pengar i fastighetsbolagen, som kunde köpa nya fastighetsbestånd trots att bolagen redan vara på obestånd.

I stället drev man verksamheten vidare från 1990, som om ingenting hade hänt. Ledningen för banken lurade både aktieägarna, staten och alla bankens företagskunder om Nordeas verkliga obeståndssituation som inträffade redan den 1 februari 1990 då banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Både banken och det fåtal stora fastighetsbolag som utgjorde bankens största kunder kunde fortsätta att göra affärer utan att bekymra sig om följderna. När banken till sist reagerade skedde det alldeles för sent. Svenska staten fick gå in som räddande ängel och förse banken med nytt kapital på sextio miljarder kronor, som man fortfarande inte har betalt tillbaka.

Förre finansministern Allan Larsson låtsades om som om banken inte hade några större problem och gav sedan den nye koncernchefen Hans Dalborg ”fria händer” att reda upp bankens ekonomi när han tillträdde sin post i banken vid årsskiftet 1991.

När det gäller Pan Fish som tvingats göra nedskrivningar på nära 1,5 miljarder kronor har detta raderat ut bolagets hela kapital, som nu är minus 417 miljoner norska kronor. Bolaget räknar kallt med att få fortsatt hjälp från Nordea som vill slippa redovisa alla sina förluster i denna sorgerliga Norgehistoria, som inte är någon vanlig fiskehistoria.

På samma sätt gjorde Nordea i Sverige under bankkrisen. Banken undvek att redovisa sina verkliga förluster i de fåtal fastighetsbolag som stod för majoriteten av bankens verkliga förluster. Det gjorde också kollegan Gota Banks ledning som övervärderade sina egna tillgångar på samma sätt som Nordea utan att straffas.

De som fick betala fiolerna blev till slut allmänheten, aktieägarna och alla de privata skötsamma fastighetsägare och företagare som fick sina tillgångar beslagtagna av krisbankerna som samtidigt passade på att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med hjälp av denna före bankministern Bo Lundgren och statsministrarna Carl Bildt.

Vad vi kan lära av denna historia är att ledningen för Nordea inte lärt sig någonting av sina tidigare misslyckanden. I dag står dåliga lån till norska fiskeodlingar för huvuddelen av Nordeas kraftigt ökande kreditförluster. I går var det några svenska fastighetsbolag som orsakade Nordeas obestånd. Banken har fortfarande inte lärt sig någonting från sin sorgeliga resa genom förluster och processer.

Grundprincipen för en bank är att när ett bolag inte längre kan betala vare sig amorteringar eller räntor, bör banken säga upp krediterna i stället för att ligga kvar med Svarte Petter.

Under bankkrisen valde banken i stället att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder för att den vägen få tillbaka en del av förlusterna. Samma reptrick lyckas nog banken inte med i Norge, där domstolarna har bättre förståelse för att de åligger banken att bevisa att säkerheterna har försämrats för att överhuvudtaget kunna säga upp några krediter.

Det har våra svenska domstolar fortfarande inte förstått.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen