[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om det var själva de ekonomiska konsekvenserna för både Sverige och företagandet av den största ekonomiska kris som någonsin drabbat Sverige med tusen miljarder plus ränta i förlust, fyrahundratusen permanent arbetslösa och fritt fall för den svenska kronan, eller hur de svenska krisbankerna bar sig åt att förtala och beslagta sina kunder egendomar vill jag låta vara osagt.

När jag redogjorde för innehållet i boken som i tre kapitel bara handlar om bankernas hemliga register över företag och sina privatkunder, hur Nordea medverkar till förtal, hur oskyldiga pekas ut i bankernas förtalsregister, var det så tyst i den fullsatta lokalen att man kunde man höra en knappnål falla.

De närvarande journalisterna antecknade och skrev för fullt. Jag fick många frågor efteråt. Men ingenting stod att läsa om detta föredrag efteråt i vare sig Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet dagen därpå. Min omedelbara reaktion var att med rådande annonskonjunktur och lågkonjunktur som blev den direkta följden av den stora krisen, är tidningarna mer rädda om sina annonsörer bankerna, än om de fastighetsägare och företagare som orättfärdigt drabbas av bankernas uppsägningar av krediter och olagliga register under bankkrisen.

Samma mönster upprepades vid mina föredrag i samma ämne i Göteborg hos Wettergrens Bokhandel på Avenyn 21 och Malmö Bokhandel vid Södra Förstadsgatan 32 i Malmö. Tidningarna fick god information om mitt föredrag i god tid. Men vare sig Göteborgs Posten eller Sydsvenska Dagbladet skrev något efteråt.

För dem som läst min bok eller var med den kvällen i Hedengrens bokhandel och kanske inte trodde på mina ord, om det grova förtal som de bankkunder som vågar processa mot de svenska krisbankerna utsätts för, vill jag nu berätta att det första förtalsmålet var avgjort i Svea hovrätt, redan innan jag höll mitt första föredrag.

Dom i målet (T 5242-01) meddelades redan några dagar före mitt föredrag den 11.2. 2003. Advokaten Carl-Johan Vahlén företrädde käranden i målet som dömdes av hovrättsråden Bertil Anhborg, Per Urell och hovrättslagmannen Birgitta Widebäck till kärandes fördel. Rätten var enig.

Eftersom bankens grova förtal riktades mot både käranden och hans familj borde självfallet polis och åklagare redan ha tagit tag i detta ärende och se till att de människor och den bank som står för förtalet ställs inför rätta. Att de ansvariga inom Upplysningscentralen (UC, och storbankernas egen kreditupplysningscentral) som vidarebefordrade dessa falska och kränkande uppgifter fick kännbara fängelsestraff.

Men fortfarande i september 2003 har ingenting gjorts från vare sig polis och åklagares sida för att hjälpa den företagare som råkat illa ut.

I stället är det nu myndigheterna som fortsätter att trakassera företagaren. Sedan sex månader tillbaka har kronofogde och polis beslagtagit all hans bokföring, så att han inte skall kunna kräva fullt skadestånd för det förtal som drabbat honom och hans familj. Kronofogden har också beslagtagit både företagets, familjens och de anställdas bilar.

När så det juridiska ombudet protesterar mot detta uppenbara övergrepp reagerar vare sig domstolen, kronofogden eller JO ordentligt genom att sätta sig in i de olika inlagorna från ombudet. Domaren i Tingsrätten som handlägger målet har hittills hållit sig tyst i sex månader, genom att inte svara på något av ombudets många inlägg.

JO tycker det är domstolens sak att avgöra en fråga som i detta ärende, som också handlar om att företagaren tillsammans med fyrahundra andra företagare i samma situation, bara handlat efter skattemyndigheternas anvisningar.

Kanske är det så att våra grävande journalister slutat intresserat sig för vad som händer i Sverige ? De svenska tidningarnas största intresse just nu handlar just nu om en bokhandlare som utsatts för förtal i Afghanistan (!) Längre bort än så från vad som händer i Sverige kan man inte komma.

Det är den norska journalisten Åsne Seierstad som skrivit boken Bokhandlaren i Kabul (Norstedts, 2002) som tilldrar sig mycket större intresse än både den olagliga registreringen av de cirka hundratusen politiskt oliktänkande som registrerats i Sverige från början av 1960-talet fram till nu, och de tusentals personer och företagare som felaktigt registrerats i bankernas olagliga register.

Det stora intresset för vad som händer i Afghanistan framgår av både artiklar i Aftonbladet där Jan Guillou den 29.8.2003 går till storms mot författaren och påstår att hennes bok ”är påhittad från början till slut” och i Dagens Nyheter den 30 augusti samma år där tidningens ledarskribent Barbro Hedvall fyller hela sitt inlägg på DN:s ledarsida om ”Åsne, boken och metoden”, som nu blivit ”Kabulaffären.”

Är det så att svenska ledar- och kulturskribenter givit upp för de rättsövergrepp som sker i Sverige ? Eller är det helt enkelt så att ingen intresserar sig för på vilka kränkande sätt företagare och politiskt oliktänkande behandlas av banker och myndigheter i dagens Sverige utan att någon reagerar ?

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen