[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ett sådan exempel är entreprenören och företagaren Thomas Persson som försattes i personlig konkurs av Handelsbanken långt innan tvisten mellan honom och banken var avgjord. Bankens syfte med konkursen, som i så många andra tvister mot bankerna, var förstås att han skulle förlora sin rättskapacitet i tvistemålet, vilket banken också lyckades med på kort sikt.

Några problem med att försätta sina kunder i konkurs har inte bankerna. Bankkunderna är ju också långivare. Och genom att strypa alla lån (och därmed bryta ingående avtal) kan bankerna också visa att kunderna är på obestånd. Att obestånd beror på avtalsbrott, är inte någon som bekymrar domaren i konkursmålen. Dessa domare tillåter ofta inte heller att bankkundens ombud får vittna i målet och därmed fastställa att det råder en tvist i det aktuella ärendet.

I mål nr T 10-159-98 har Thomas Persson tvistat med Handelsbanken sedan 1998. Hösten år 2003 han har fortfarande inte lyckats få sitt mål avgjort i någon rättsinstans, vilket strider mot Europakonventionens bestämmelser om den självklara rättigheten att få sitt mål avgjort inom skälig tid. Det är Stockholms tingsrätt som handlägger tvisten. Målet handlar om det avtalsbrott som banken begick mot honom i samband med en fastighetsförsäljning.

Det beror inte på motparten utan på domarna i målet som i tydliga jävsinlägg redan jävat ut sig själva i sina försök att gå bankens ärenden. I det aktuella målet har domstolen hittills gjort allt för att försöka hindra Thomas Persson att få en muntlig förhandling redan i den första rättsinstansen och för att ett antal vittnen skall kunna höras om bakgrunden och syftet med avtalet.

När jag läser en av inlagorna från den 22.5.2003 till Thomas Perssons juridiska ombud Lars Ola Hull från den f d referenten i målet Chefrådmannen Jan Huldt får jag till och med känslan att referenten i målet på egen hand agerar som bankens juridiska ombud, för att Persson efter 5 års förberedelser i målet inte skall få någon ”riktig rättegång” ( 6artikeln 1§ ) enligt Europakonventionens bestämmelser, som numera ingår i den svenska lagstiftningen.

I inlagan blir det juridiska ombudet uppmanad av domaren enligt stöd av 42 kapitlet 15 § (s k stupstocksföreläggande) att senast per den 10 juni slutligen bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar. Därefter får Persson inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis !

De vittnesmål som åberopats i målen, som tingsrätten inte vill tillåta, avser en bankjurist, två bankmän och en advokat och avser att styrka samma bevistema och samma omständigheter som förhöret med Thomas Persson, varför dessa vittnesmål måste betraktas som i högsta grad befogade.

Vad Stockholms tingsrätt försöker göra, som i så många andra mål mellan bank och kund, är att försöka förhindra muntlig förhandling och upptagning av muntlig bevisning för att säkerställa de omständigheter i målet som enligt Perssons uppfattning är av betydelse för den senare avtalstolkningen i tingsrätten.

Vad Huldt gör sig skyldig till är således uppenbart delikatessjäv. (RB 4:13 p10) Det är han inte ensam om. I de flesta mål mot bankerna gör sig domarna skyldig till delikatessjäv, utan att vare sig avstängas från sin tjänst eller att advokaterna som företräder bankkunderna, av rädsla för senare repressalier från domstolen påpekar vad domarna gör för fel.

I många mål kunde till och med den förre juristen för Nordea (gamla Nordbanken) själv uppträda som domare mot en av Nordeas bankkunder utan att någon ansåg att detta var delikatessjäv.

Det gäller Anna-Lena Järvstrand som först var verksam som jurist i Nordea och sedan blev koncernchefsjurist i Nordeas “skräpkreditföretag” Securum där hon verkade innan hon tog anställning i Stockholms tingsrätt för att där hjälpa banken med att upplysa tingsrätten hur de skulle döma i alla de bankmål ( mer än 2000 bara mot Nordea) när krisen var som värst.

Först tio år efter bankkrisen (1987 - 1993) börjar domstolarna äntligen förstå att dom hittills handlagt de flesta bankmål på ett felaktigt sätt. Chefrådmannen Jan Huldt blev till slut bortkopplad från målet. Det blev även hans företrädare chefrådmannen Rolf Nöteberg som tidigare handlagt samma mål. Vad bägge gjort sig skyldiga till är brister i sakligheten ifråga om återgivningen av Thomas Perssons yrkanden och grunder i målet, som de bägge senare ville avgöra utan någon muntlig huvudförhandling.

Hur det går i målet återstår att se eftersom det fortfarande inte är utsatt till huvudförhandling !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen