[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Till en del kanske detta förklaras med att han i likhet med många andra politiska journalister är omedveten om vad som skedde under krisen. DN:s rapportering kring vad som orsakade den svenska bankkrisen 1987 - 1993 har varit klart undermålig.

Trots att krisen orsakat större ekonomiska skador än någon annan kris i Sveriges historia. Sverige kommer att få fortsätta att betala dyrt för bankkrisen även under kommande generationer. Informationen om bankkrisen har varit lika dålig och missvisande i DN som tidningens tidigare rapportering kring Kreugerkraschen 1932.

Därför har DN fortfarande (tio år efter krisen) vari sig angivit de verkliga orsakerna till bankkrisen, dess stora ekonomiska konsekvenser för både allmänheten och företagen, som uteslutande berodde på att krisbankerna själva hade lånat ut för mycket pengar, och därför inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den första februari 1990. Men i stället för att begära sig själva i konkurs försatte man sina kunder i konkurs.

Det är lätt att hålla med om att det är en tragedi att så många fler svenskar känner sig utanför år 2003 än för tio eller tjugo år sedan - förtidspensionärer och långtidssjukskrivna, ungdomar som inte kan få fasta jobb, diskriminerade invandrare, bidragstagare i avfolkningsbygder. Det är därför hög tid att tala klartext och berätta om hur denna tragedi kunnat uppstå.

Att den ekonomiska tragedin är helt självförvållad, genom krisbankernas och politikernas rättsvidriga ageranden mot företagarna under krisen, måste också få komma ut i debatten.

Den vackra och men undflyende drömmen om jämlikhet har vänts till jämmerlikhet och ett farligt sökande efter syndabockar skriver Ekdal. Om vi betraktar våra folkvalda som plågoandar är vi illa ute, fortsätter han. Det är som DN fortfarande inte vill erkänna politikernas ansvar och vad de ställde till med under bankkrisen, då hela Sverige höll på att gå i statskonkurs på grund av bankernas och politikernas ohederliga hantering av krisen.

Jag delar således inte Ekdals budskap att vi inte skall leta efter syndabockar till Sveriges största ekonomiska kris någonsin. När vi nu med facit i hand vet vilka som är syndabockar, bör vi också kunna tala klartext och få berätta vad förövarna ställde till med. Den förre statsministern Ingvar Carlsson, som Ekdal verkar försvara i artikeln, är bara en av dessa, Carl Bildt och Bo Lundgren två andra.

Hela Notan för bankkrisen måste betalas. Skulden på tusen miljarder plus ränta är ännu i dag obetald. I dag är Sverige skyldig 1.251 miljarder kronor. Finansminister Bosse Ringholm tvingas nu låna ytterligare 85 miljarder kronor för att få budgeten att gå ihop. Ca tio procent av den svenska befolkningen går på bidrag, är pensionärer eller förtidspensionerade.

Det finns bara ett sätt att bryta denna onda spiral. Det är att de skyldiga tvingas till bot och bättring, och alla de företagare som oförskyllt råkade illa ut under bankkrisen, äntligen kompenseras för de grova misstagen som begicks under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen