[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

..är den största frågan när det gäller Sveriges ekonomiska tillväxt. Northcote Parkinson (se Nationalcyklopedien) sammanfattar på ett bra sätt Sveriges problem i ”Parkinsons lag”. Den går ut på att en organisation kan tillåtas växa av sig själv så att den inte längre behöver någon output.

I dag är Sverige sedan många år i praktiken en socialistiskt inriktad ”enpartistat” som inte längre fungerar ekonomiskt.

Precis som Parkinson upplevde att den engelska marina organisationen fungerade under 50-talet fungerar den offentliga sektorn i dag. Onödiga interna uppgifter rensas aldrig ut. Den offentliga sektorn i Sverige med landstinget, kommunerna med det väldiga regeringskansliet i spetsen, tillåts en ohämmad tillväxt med stora budgetunderskott.

Riksdagens ledamöter kunde minskas till hälften eftersom det ändå är regeringskansliet som fattar alla betydande beslut i praktiken. Det svenska näringslivet stryps sakta till döds.

Svenskarna som inte längre trivs med sina arbetsuppgifter, inom den offentliga sektorn och förvaltningen som dominerar sysselsättningen, svarar med att sjukskriva sig eller begära förtidspension.

Fler och fler lever på bidrag i stället för att själva aktivt bidra till välfärdsstatens utveckling. Regeringen vill också att företagen skall betala mer för sjukskrivningarna, trots att de redan vet att många sjukskrivna är friska

Den senaste statsbudgeten som presenterades den 22 september 2003 upplevs också av de borgerliga som spretig, skakig och brist på förslag. Finansminister Bosse Ringholm hävdar motsatsen, och hänvisar till regeringsförklaringen som inte alls överensstämmer med den framlagda budgeten.

Frågan om hur tillväxten skall kunna bli bättre stod också i fokus när riksdagen debatterade nästa års budget utan att det på något sätt påverkade själva budgeten som låg klar långt innan frågan debatterades i riksdagen.

Den socialistiska regeringen fortsätter att köra över näringslivet. Det gör man i första hand genom att vägra sänka förmögenhetsskatten som på ett utmanande sätt diskriminerar det svenska ägandet. Förmögenhetsskatten skapar också betydande svårigheter när det gäller att överföra ett företag till nästa generation.

Den nyss införda tredje sjuklöneveckan som företagarna också tvingas betala står också fast. Den slutsats som man måste dra är att finansminister Bosse Ringholms budget saknar samband med statsminister Göran Perssons tillväxtinriktade regeringsförklaring i samband med riksdagens öppnande hösten 2003.

I själva verket syns det inga spår av tillväxtpolitik i den budget som Ringholm förhandlade fram med miljöpartiet och vänsterpartiet alldeles före folkomröstningen om EMU. Snarare tvärtom. I ett land som redan har svårslaget världsrekord i skatter uppmanas vi i den nya budgeten att jobba mindre och betala mera skatt.

Både regeringen och oppositionen tycks ha glömt bort att för att åstadkomma tillväxt behövs det företag. Och det behövs starka ägare för att det skall bli några företag.

Därför är det för mig fullkomligt obegripligt för mig, sett ur ett historiskt perspektiv att både regeringen med Carl Bildt som statsminister och Bo Lundgren som bankminister under den korta borgerliga regeringsperioden 1991 - 1994, när de hade chansen att visa vad de gick för, i stället fortsatte att samarbeta med socialdemokraterna och föra en socialistisk politik.

Den gick ut på att man skulle rädda bankerna på fastighetsägarnas och företagens bekostnad.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen