[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I diktaturer, kommunistiska - och socialistiska länder som i Sverige, försvarar rättsväsendet alltid makten före den enskilde individen. Försvaret av den befintliga maktapparaten, gör i praktiken också att hela rättsväsendet sätts ur spel, när den enskilde företagaren drabbas av orättfärdiga politiska beslut som drabbar företaget. Vid senare domstolsprövningar blir det viktigare att försvara de politiska företrädarna för den kollektiva maktapparaten, än den enskilde individens rättigheter.

I takt med att det individuella rättsskyddet försämras ökar också den ekonomiska brottsligheten, för att så småningom mynna ut i rena gangsterväldet. Hur denna utveckling kan urarta, visar regissören Anders Nilsson i tre av sina senaste svenska filmer om ekonomisk brottslighet: Filmerna Nolltolerans, Livvakterna och Den tredje vågen borde sända tillräckliga chockvågor till svenska makthavare och politiker, för vad som också kan hända med den ekonomiska brottsligheten Sverige, om vi inte lyckas vända den trista utvecklingen.

I Sverige ondgör sig redan var fjärde politiker över att de utsätts för hot i sitt politiska arbete. Tillgängliga undersökningar visar också att denna hotbild är sann. I de allra flesta fall stannar det vid hot, men i några fall som när både statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lindh mördades, visade sig hoten bli sanna.

Själv anser jag att hot mot politiker inte kan försvaras.

Bankkrisen visar att människor som i flera decennier satsat hela sin kreativitet på att utveckla ett företag kan få sitt livsverk raserat över natten och förvandlas till utfattiga, genom rättsvidriga politiska beslut. Bankernas felaktiga rådgivning i samband med börskrisen raserade också mångas ekonomi.

En familj som sparat och planerat sin ekonomi med största omsorg kan få hela sin tillvaro förstörd genom en oväntad skattehöjning som drabbar just dem hårt på marginalen. Några exempel på sådana skattehöjningar är fastighetsskatten och pensionssparandet, som drabbar många pensionärer med full kraft. Efter ett livs sparande för att uppnå trygghet på ålderdomen förvandlas guldet till sand. I stället tvingas många lämna hus och hem genom absurda skattehöjningar.

Efter en både ouppklarad bankkris och börskris som förstört hela den svenska ekonomin för lång tid framöver, är det år 2003 försäkringsbolagen som är på tapeten. Medan styrelserna och ledningarna i de svenska försäkringsbolagen, nu försöker svära sig fria från alla oegentligheter som förekommit i de olika försäkringsbolagen, håller sig de personer som redan sparkats ut i kylan från ledningarna sig borta från rampljuset så gott det går.

Senaste avslöjandet i härvan kring försäkringsbolagen svarar Handelsbanken för. Aktuarieföretaget Försäkringsmatematik hävdar att försäkringstagarna gick miste om miljarder i samband med ombildningen av Handelsbankens livbolag SHB Liv, som ägde rum år 2002.

På Balkan och i Irak skyller man detta gangstervälde på etniska motsättningar, vilket inte alls är sant. Brottssyndikaten samarbetar alldeles utmärkt inom de olika etniska grupperna. I stället handlar det om att passa på att tillskansa sig tillräckligt med makt, pengar och ägande på andras bekostnad så länge rättsväsendet inte längre fungerar i det egna landet.

Förskjutningen från privat till det offentligt ägande gör också att de ansvariga tjänstemännen som företräder både de stora och ansiktslösa bolagen, som banker och försäkringsbolag att de roffar åt sig så mycket som de kan, för egen vinning. Både genom vårdslös rådgivning, egenmäktiga förfaranden, och tillskansande sig av privat egendom som sällan leder till någon domstolsprövning.

Denna tydliga ekonomiska maktförskjutning såg vi tydligt under Kreugerkraschen 1932, när advokater, finansmän och de svenska storbankerna ostraffat kunde beslagta alla Ivar Kreugers tillgångar för en spottstyver. Samma fenomen upprepades under den svenska bankkrisen (1987 - 1993) när politikerna godkände att krisbankerna kunde säga upp krediterna och beslagta tillgångarna för välskötta företag, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. Tillgångar som man sedan behöll eller sålde vidare. I många fall med god förtjänst.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen