[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Resultatet av bankkrisen känner alla till. 60.000 onödiga konkurser. 400.000 människor som kastades ut i permanent arbetslöshet. En statskuld som under några år rasade i väg med 1.000 miljarder kronor, plus ränta.

I dag finns det massor av banktjänstemän som mår väldigt dåligt på grund av den rättsvidriga hanteringen av bankkunderna under krisen. Få är de som vågar prata om vad som hände. Var och en är rädda om sin ”sits”. Man vågar vare sig göra sig till ovän med ”sin” bank eller berätta om vilka ohyggligheter man har varit med om.

En av de få som vågar ta till orda är den f d bankdirektören i Handelsbanken Lars Traneflykt. Han har tagit bladet från munnen. Både genom att i pressen hjälpa till med att avslöja vilka som ligger bakom bankernas olagliga register, och samtidigt belysa de viktiga frågorna kring bankernas kapitaltäckningsgrad, som alltför få bankdirektörer själva vet någonting om.

Hittills finns det inte en enda banktjänsteman som har uttalat sig om krisbankernas olika ”skräpkreditföretag”. Eller hur underlaget till det största ”skräpkreditföretaget” Securum såg ut. De forskare som uttalat sig på uppdrag av SNS, där Hans Dalborg (fd VD i Nordea) sitter i styrelsen, har bara fått se underlaget i det skick företagen befann sig sedan de först blivit rånade, av Gota Bank eller Nordea, (gamla Nordbanken) för att sedan förpassas till Securum eller något av de andra ”skräpkreditföretagen”.

När ärendet om ”skräpkreditföretagen” drogs för den f d ” bankministern” Bo Lundgren tog föredragningen högst 2 minuter. I det papper som då överlämnades stod det att Nordea behövde 2 -6 miljarder i kontanter. I själva verket lyckades man få in 60 miljarder. Få av de ”bankkunder” som hamnade i ”skräpkreditföretagens” spindelnät överlevde.

Det grundläggande felet som politikerna gjorde sig skyldiga till under bankkrisen, om vi bortser från de stora politiska misstagen som det idiotiska försvaret av den svenska kronan, var att man ensidigt gynnade ägarna till bankerna på fastighetsägarnas och företagens bekostnad så länge det gick.

Finansinspektionen betraktade alltför länge krisbankerna Gota Bank och Nordeas och sparbankernas obeståndssituation som affärshemligheter som på inga villkor fick avslöjas för krisbankers kunder.

Det var också ett stort ”misstag” att betala 27 kronor per aktie när man löste in Nordea -aktierna. Det gjordes bara för att skydda den dåvarande VD:n i Nordea Hans Dalborg för att han skulle slippa rättsliga påföljder för att han 1991 svindlat aktieägarna på mer än 5 miljarder kronor.

I dag måste vi konstatera att hela den svenska demokratin helt sattes ur spel i samband med bankkrisen.

Det var den borgerliga regeringen med Carl Bildt (m) som statsminister och Bo Lundgren (m) som ”bankminister” som bar det största ansvaret. Moderaterna har hittills försökt dölja denna rättsskandal, utan att lyckas något vidare. Såväl Bildt som Lundgren är nu bägge utkastade som partiledare för moderaterna. Lundgren åkte ut sist, efter den senaste sensationella valförlusten, som bara berodde på den taffligt skötta bankkrisen.

Fortfarande är Sverige inte som Ryssland. Att Rysslands mäktigaste man president Putin låter gripa landets mest inflytesrika person och politiska motståndare affärsmannen Michail Chodorkovskij och beslagtagit hans oljeaktier, är en bekräftelse på att demokratin fortfarande inte fungerar i Ryssland. I den nuvarande maktkampen mellan det gamla KGB-gardet och de nya företrädarna för affärslivet i Ryssland har Putin visat vem som har makten. Hittills har han tagit hem flest poäng.

I Sverige vågar man fortfarande inte fängsla skötsamma affärsmän. Men beslagta deras tillgångar går bra. När 60.000 skötsamma företagare fick sina krediter uppsagda och tillgångar konfiskerade under bankkrisen var måttet rågat.

Få hade då ork och kraft att försvara sig mot både mot bankernas och den borgerliga regeringen som tog bankernas parti mot företagarna. Krisbankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen bekände färg, och gjorde sitt bästa för att likvidera företag, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”

I dag är Sverige är på god väg mot en ”enpartistat”, som den stridbare chefsredaktörern Jan Gillberg hävdar i DSM. Sedan bankkrisen verkar den borgerliga oppositionen vara fullkomligt handlingsförlamad.

Därför gjorde Carl Bildt och Bo Lundgren som den som den socialistiska oppositionen ville under bankkrisen. Men ansvaret är deras eget. Både Bildt och Lundgren hade haft möjlighet att avvärja Sveriges största kris genom tiderna, om de besvärat sig att följa befintlig lagstiftning.

De stora ekonomiska skadorna gick inte att avvärja, och blåmärkena sitter fortfarande kvar !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen