[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Riksdagsman Anna Lilliehök kommer att hålla föredrag om ”moderat politik i ny tappning”.

Eftersom de svenska tilläggshoppen (företagen) redan ägs av utlandet i stor utsträckning är jag förstås nyfiken på vad hon har att berätta. Kanske delar hon Leif Pagrotskys optimism. Han tror stenhårt på den svenska livsmedelsbranschen för att få fart på tillväxten. Att livsmedel kan sätta fart på Sverige har jag svårt att föreställa mig.

En färsk genomgång visar att närmare hälften av de 50 största livsmedelsföretagen i dag är utlandsägda. Den svenska näringspolitiken har redan gjort att svenska paradföretag som Gevalia, Hemglass, Marabou och Wasabröd redan flytt från Sverige med både ägande och kapital. Kvar i Sverige finns bara en del av tillverkningen, och de utländska storföretagens representanter. En stor del av vinsterna, forskning och utveckling hamnar i utlandet

Bo Lundgren bidrog med att 60.000 friska framtidsföretag försvann under bankkrisen. När han förhördes om detta i samband med den stora konferensen om bankkrisen för några år sedan, lovade han att tillsätta en oberoende utredning som skulle utreda saken. Det löftet höll han inte. Riksdagen beslutade ändå att en utredning skulle komma till stånd. Jag vill gärna veta vad som fick moderaterna att ta tillbaka löftet.

Nu blev det ju i stället en politisk utredning som leds av den förre finansministern Erik Åsbrink, vilket inte är riktigt samma sak. Även han var ju djupt inblandad i bankkrisen. Det var Hans Dalborg och Jacob Palmstierna från Nordea också. Trots detta ingår också dessa bägge i Etik - och Förtroendeutredningens referensgrupp. Så kan det gå när de som skulle bli utredda, i stället kan ta sig friheten att utreda.

Visst utländskt ägande i svenska storföretag är bara naturligt med tanke på den ökade globaliseringen. Men inte på det sätt som skett i Sverige under de sista 20 åren. Det är däremot inte naturligt att säga upp krediterna för friska företag i den stora omfattning som skedde under bankkrisen 1987 - 1993.

Det är heller inte naturligt att Finansinspektionen nervärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70%, så att det skulle bli lättare att säga upp krediterna för friska företag. När den förre ”bankministern” och moderatledaren Bo Lundgren godkände detta införde han i princip planekonomi i Sverige.

Vad jag vill veta från Anna Lilliehök är således vad moderaterna tänker göra för att reparera denna stora skada som skedde under bankkrisen. De företagare som orättfärdigt berövades både fastigheter och företag kommer inte tillbaka igen. De har heller inte fått någon ersättning för bortrövad egendom.

Vad som skedde var ju att krisbankerna och de statliga ”skräpkreditbolagen” lade beslag på alla tillgångarna och lät bankkunderna behålla skulderna. Sedan avyttrades alla engagemang på ett sätt som gjorde att bankkunderna fick stå med ”svarte Petter” i hand.

Det kommer jag att framföra till Anna när vi träffas och håller sitt föredrag. Jag hoppas bara att hon lyssnar och tar till sig det jag säger. Det gjorde aldrig Bo Lundgren under den konferans om bankkrisen där jag också var inbjuden. Men så gjorde också moderaterna sin största valförlust någonsin i det senaste valet.

Bo Lundgren och hela partiledningen kastades ut i kylan för att moderaterna skulle kunna uppvisa ett nytt ansikte för sina väljare. Vad jag nu vill veta är hur denna politik ser ut och vad man tänker göra för att rätta till gamla misstag ?

Min uppfattning är således att tillväxthoppen (företagen) redan är uppätna. Av krisbankerna och våra politiker. Sex av Sveriges tio största livsmedelsföretag är utlandsägda. Så ser det snart ut i varje bransch.

Näringsminister Leif Pagrotsky hoppas på livsmedelsföretagen i jakten på tillväxt. Själv hoppas jag på en näringsvänligare politik från både moderaterna och övriga partier som gör att det inte blir planekonomi på nytt så snart som landet råkar in i en allvarlig ekonomisk kris.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen