[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I samband med folkomröstningen om EMU var det Centerns nuvarande partiordförande Maud Olofsson med och slogs på barrikaderna. Hon passade då på att försvara de bakåtsträvande socialisternas idéer, för att Sverige skulle kunna stå helt utanför från det ekonomiska samarbetet inom den europeiska unionen.

Resultatet blev att majoriteten svenska folket tackade nej till EMU i folkomröstningen hösten 2003. Trots att svenskarna redan en gång tidigare tackat ja till EMU. Det gjorde man redan i samband med att Sverige röstade jag till EU.

Sverige blev medlem i den Europeiska unionen redan 1995. Utan att vi begärde något som helst undantag beträffande det ekonomiska samarbetet. Både formellt och juridiskt hade Sverige redan innan folkomröstningen således förbundit sig för att delta i det europeiska ekonomiska samarbetet, som vi nu genom Maud Olofsson och hennes gelikar tvingas avstå ifrån.

Trots medlemskapet och dess förpliktelser var det den moderaternas f d partiordförande Carl Bildt som i riksdagen ändå var med och begärde att svenska folket ändå skulle fatta beslut genom en folkomröstning. Det visar hur mycket som de borgerliga partiledarna intresserar sig för vilka viktiga internationella avtal, som Sverige redan förbundit sig att följa..

Hur lite Sverige de borgerliga partierna bryr sig om den fria företagsamheten framkommer också när Centerns f d partiordförande Olof Johansson försvarar existensen av det helstatliga vin - och spritmonopolet som på ett uppenbart sätt missbrukar sin monopolställning.

I sin egenskap av styrelseordförande i monopolet försvarar Johansson också Göran Perssons älskarinna Anitra Steen, i den stora mutskandalen, som stänker ända upp på ledning och styrelse. Lögnerna har blivit en central del i Systembolagets sätt att hantera sin kris.

Anitra Steen och Olof Johansson skyller ifrån sig i alla möjliga riktningar. Men de har inte civilkurage nog att själva polisanmäla statliga Vin & Sprit för dess kriminella verksamhet, trots att den statliga spritleverantören till monopolet själva är djupt inblandade i den stora mutskandalen.

Innan Olof Johansson, som sedan många år är bästa kompis med socialdemokraternas statsminister Göran Persson, blev styrelseordförande för statliga Systemet var politikern Gabriel Romanus (fp) VD för Systembolaget. Även han lyckades blunda för den redan då förhärskande korruptionen inom det statliga spritbolaget.

När det gäller företagsamheten tror många politiker att tillväxt kan uppnås genom att Sverige endast satsar på den offentliga sektorn inom vård, skola och omsorg. Resultatet har blivit att vare sig vård, skola och omsorg fungerar. Även de borgerliga politikerna tycks ha glömt bort att företagsamheten är den viktigaste ingrediensen för Sveriges framtid.

Hur de borgerliga politikerna godkänner kränkningar och övergrepp på företagarna märktes tydligt under den svenska bankkrisen. Det var då 60.000 friska företag försvann. Den svenska statsskulden ökade med astronomiska 1.000 miljarder kronor, plus ränta. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Bara för att den dåvarande moderate ”bankministern” Bo Lundgren godkände att krisbankerna helt obehindrat kunde säga upp krediterna för friska företag. Han lät även Finansinspektionen nervärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70 %

Det var då (1991) som kumpanerna Hans Dalborg och Lars H Thunell kom till Nordea (gamla Nordbanken) för att rensa ut bland de bankkunder som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. Det gjorde man med besked. Hans Dalborg genom att som VD i Nordea dölja den redan då konkursmässiga bankens situation för alla bankens kunder och samtidigt säga upp krediter i en omfattning som aldrig tidigare förekommit i den delstatliga banken.

Lars H Thunell bidrog med råd och dåd. För sin medverkan blev blev han så småningom VD i det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum där han var koncernchef 1993 - 1994, innan han gick till Trygg - Hansa för att rensa upp efter äventyren mellan Trygg - Hansa och Gota Bank för att sedan gå vidare för att bli koncernchef för S-E-B.

Som VD i Securum såg Thunell till att de anställda fick fria händer att slutgiltigt ta kål på de bolag som fått sina krediter orättfärdigt uppsagda i Nordea och därefter hamnade i Securum. Ju snabbare dessa företag dog sotdöden desto bättre. Företagen såldes sedan vidare. Ibland med stor förtjänst. Ju snabbare det skedde desto större blev ”bonusarna” för de inblandade. Sedan var det bara för de andra både statliga och privata ”skräpkreditföretagen” att göra på samma sätt som Securum.

Med sådana politiker och tjänstemän i ledning för banker och partier som skall styra Sveriges öden och äventyr, är det inte så konstigt att både välstånd och tillväxt helt har avstannat i Konungariket Sverige.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen